Filmrecension: Pop Aye

"Jag hade några glansdagar i Bangkok, sedan var det över". Arkitekten Thana summerar sin tid på jorden med en inte så liten ton av bitterhet. Han är uträknad på sin byrå och läget mellan honom och den äkta makan är kyligt och trist.

Droppen i det sega äktenskapet verkar för Thanas del handla om att han hittar fruns vibrator i en låda. Då får han nog och drar ut på vandring, bort från stadens larm. Han ger sig ut på landsbygden, på jakt efter lugn och ro och något ursprungligt och genuint. Ganska snabbt hittar han en elefant på vägen. Och det är inte vilken elefant som helst. Det är Pop Aye, som han lekte med som barn.

Livet - och filmer - blir givetvis alltid bättre med en elefant. Hade "Pop Aye" bara handlat mer om det majestätiska djuret än den ganska triste Thana hade detta kunnat bli en fullträff. Men i långfilmsdebuterande regissören Kirsten Tans händer växer sakta en konventionell, om än småmysig, historia fram, som vilar tungt på nostalgi och möten med udda existenser i den thailändska periferin.

Thana möter exempelvis transkvinnan Jenni, som han sjunger karaoke med på en skruttig sylta, den hemlöse Dee som har ett imponerande långt skägg samt så småningom sin egen farbror, som bor kvar i hembyn.

Historien berättas delvis genom tillbakablickar och hoppar lite fram och tillbaka genom tiden. Bilderna är vackra och en genomgående sympatisk känsla genomsyrar filmen. Samtidigt är det svårt att helhjärtat tycka om den. Enskilda scener träffar precis rätt i hjärtat. Men andra delar känns intetsägande. Framförallt är det svårt att känna någon större värme för Thana. Och vän av relationsordning undrar också: Om han nu har det så jobbigt med sin fru, borde han inte vara hemma och jobba på förhållandet istället för att ränna Thailand runt med en elefant och längta efter den gamla goda tiden?

TT