Filmrecension: Hemma i Hampstead

Bostadskrisen är tuff på många platser i världen. För de av oss som lever i ett konstant andrahandshelvete verkar inte situationen bli bättre inom en nära framtid och bristen på nybyggda bostäder hindrar många från att hitta ett riktigt hem. Det kanske inte riktigt är läge för en film om en man som stoppar ett nybygge för att han vill bo kvar i ett skjul han byggt själv.

Donald (Brendan Gleeson) är en karl som bestämt sig för att leva som Bertil Enstöring i en hemmasnickrad liten koja, där mikrovågsugnen funkar som hans öppna spis, där han fångar sin egen fisk och där han sköter sig själv. Men ett stort byggföretag hotar att driva ut honom till förmån för nya lyxlägenheter. Det hade varit sorgligt, om inte rollfiguren Donald varit en så osubtil projektionsyta för gamla hippiefantasier.

En oväntad romans uppstår mellan Donald och den skuldsatta änkan Emily (Diane Keaton). Hon är "fattig", så pass att hennes yngre revisor erbjuder att ordna hennes skuldsanering i utbyte mot en kärlekssemester. Men istället för att ta hand om sina egna problem ger hon sig på att lösa Donalds. De lokala grannarna - brackor som vill driva ut honom för att höja statusen på området - bemöter Donald som om han rullat runt i sopor trots att han ser hel och ren ut vilket får bilden av den indignerade överklassen att gränsa till karikatyr.

Förpackningen är en övertydlig kritik mot storföretagens vårdslöshet mot den lilla människan. Tanken kanske var god men utförandet ligger på mils avstånd från Ken Loach eller vem som helst som skildrar maktens ignorans inför ökade klassklyftor. Tonen är visserligen inte strikt diskbänksrealistisk, men den romantiska delen är inte heller särskilt förankrad. Donald är liksom en rätt oskön gubbe, även mot dem som försöker hjälpa honom. Han gör det svårt att inte heja på filmens rovkapitalister och väsa "riv hans lilla skitskjul bara".

TT