Filmrecension: Dancer

För någon som inte själv dansar balett eller som inte har stor rutin av att se på balett är det först bara fint och vackert att se Sergej Polunin dansa i "Dancer". Men när sinnena skärps efter några minuters intro, och speciellt när hans dans ställs i kontrast till andra toppdansare, då inser även en på förhand oinvigd vilken ovanligt begåvad dansare han är. Där andra hoppar och gör vackra piruetter flyger Polunin fram och liksom fastnar i luften. Hans rörelser är skarpare, mer uttrycksfulla och helt enkelt fantastiska. I "Dancer" får vi se allt slitet, de enorma kroppsliga och själsliga påfrestningar, som ligger bakom den där till synes bekymmerslösa viktlösheten.

Sergej Polunin blir tidigt en rubrikernas man. Redan som 19-åring fick han den oerhört prestigefulla positionen som solodansare på Royal Ballet i London. Då hade han i princip dansat varje dag, hela dagen sedan hans drivna mamma satte honom i barnbalettskola i den lilla ukrainska hembyn. Hela familjen, inklusive mormor och farmor gnetade ihop till hans utbildningskostnader i olika västländer. Framgångarna blev en laginsats och för den lille pojken, som ständigt ville bli bättre och smalare, handlade en stor del av motivationen i den hjärtskärande ensamma ungdomen om drömmen att kunna ena sin familj igen. Han lyckades aldrig och som 22-åring lämnar han, knäckt, Royal Ballet och börjar festa, ta droger och twittra.

"Dancer" är en välgjord inblick i en hård konstform med ett exceptionellt öde som förgrund. Frågor om hur mycket man bör pressa talangfulla barn dyker givetvis upp. Drömmen om "ett bättre liv", vad betyder det egentligen? Polunin verkar ofta hata dansen och hans inre barn skriker uppenbart högt efter sina föräldrar även i 20-årsåldern. Samtidigt är han ju gudabenådat begåvad och dansen är - vare sig han vill det eller ej - hans liv. Det verkar han själv acceptera i slutet av filmen, som är hoppfullt ljus.

TT