De hjälper havsnomaderna efter tsunamin

Lotta Granbom, 44 år, och dotter Ebba-Lotta, 16 år, är hemma igen i det gula huset med alla kakelugnarna och fri sikt ända till Öland, där ett nyckfullt hav utanför glasverandan påminner dem om vännerna vid ett helt annat hav.

-Jag brukar skoja med dem och säga att om de tar båten, kommer de hem till mig en dag, men jag tror inte att de ens kan föreställa sig hur vi lever. Vår hektiska tillvaro är ljusår från deras, säger Lotta.

Och trots att hon nyss kommit tillbaka från Thailand är längtan stor till det folk som hon blivit så fascinerad av.

-Allt är så mycket enklare där, konstaterar Ebba-Lotta, som läser vid korrenspondansgymnasiet i Torsås och därför har kunnat följa med mamma på hennes resor.

Född vagabond

Själv har Lotta alltid varit en resande själ.

För snart fem år sedan bröt hon upp från jobbet som turistansvarig i Torsås för att förverkliga drömmen om att läsa socialantropologi i Lund.

-Jag ville göra något för mig själv när barnen blev större, säger hon.

Men trots att det blev en turbulent tid, som slutade i skilsmässa, har hon aldrig ångrat sitt beslut att börja studera vid mogen ålder.

-Det kändes rätt från första stund. Att få läsa om dessa spännande saker var nästan för bra för att vara sant.

Alla inblandade var dock inte lika entusiastiska inför den pendlande trebarnsmammans studieplaner.

-När jag berättade för min studierektor att jag bara kunde närvara halvtid, frågade han om jag var medveten om vad jag gett mig in på.

Det var samma person som några år senare skulle ge Lotta högsta betyg för hennes magisteruppsats och som tyckte att hennes ämnesval var så intressant att det måste bli en bok.

Då hade tsunamin gjort sjözigenarna högaktuella. Men inget fanns skrivet om denna mystiska urbefolkning, som så mirakulöst överlevde dödsvågorna

Nomadfolk till havs

Att Lotta Granbom från Bergkvara skulle råka på sjözigenarna i Sydostasien var mest en slump.

-Jag hörde om dem av en kompis som bor i Thailand, säger hon.

Lotta blev oerhört fascinerad av det skygga nomadfolket, som lever till havs och som sägs föda sina barn i vattnet.

I dagsläget finns det runt 35000 sjözigenare i havet kring Thailand, Burma, Indonesion och Malaysia. De har sitt eget språk och kultur, men har under senare år fått allt svårare att leva i den exploaterade regionen.

-Under regnperioden lever de och samlar sin föda på stränderna, men med turistinvasionen har de fördrivits till enkla skjul och misär. De har hamnat lägst ner i samhället och har heller ingen kultur att driva företag så att de kan tjäna pengar på turisterna, berättar Lotta.

Hamnade i skitigt skjul

Första resan till Thailand var en semesterresa 2002 med mellandottern Ebba-Lotta. Och här hade hon en i det närmaste ofattbar tur.

-Det första jag såg när vi landat i Phuket var en skylt med "gipsy village".

Lotta och hennes tonårsdotter hamnade i ett skitigt skjul. Den första instinkten var att vända hem igen.

-Jag tänkte "Är det verkligen detta jag vill studera", säger Lotta, som fick rådet att åka vidare till Ko Lanta, huvudön för Thailands sjözigenare.

Där stötte hon av en händelse direkt på en thailändare som dokumenterat zigenarnas musik.

Den mannen blev svenskans ovärderliga tolk och den som hjälpte henne att komma i kontakt med sjözigenarna, Urak Lawoi.

Och under den andra resan fördjupades vänskapen med det fredliga naturfolket och kunskapen om deras speciella kultur.

Tredje resan gillt tog Lotta med sig barnen och stannade i ett halvår.

-Vi anställde en lärare tillsammans med en annan svensk familj, berättar hon.

En kväll fick hon höra den speciella zigenarmusiken med fiol och trummor och drogs mot stranden.

Den kvällen blev hon övertalad att bygga sig en egen bungalow.

-Jag betalade en av mina vänner vad det kostade. I gengäld får han ha den när jag inte är där.

-Att leva i Thailand är inte dyrt och jag har inget behov av att samla på mig en massa saker, säger Lotta, som finansierar sin forskning med hjälp av stipendier.

-Om jag hade vunnit en miljon hade jag levt samma liv som jag gör idag, fast med skillnaden att jag inte skulle behöva oroa mig så mycket för ekonomin.

Chocken lamslog

Lotta tog för givet att hennes enkla bostad skulle vara borta med tsunamin. Men den står kvar till skillnad från lyxhotellet en bit ner på samma strand.När den ofattbara nyheten nådde henne, satt hon i Bergkvara och skrev det sista på sin magisteruppsats.

Chocken lamslog hela familjen.

-Vi trodde ju att alla våra vänner var borta för alltid.

Några veckor senare fick de veta att en kvinna som var ute och fiskade förstått vad som skulle hända och varnade de andra. Så gott som alla av Ko Lantas 2000 sjözigenare överlevde tsunamnin. Den urgamla kunskapen att läsa havet räddade dem.

Efteråt har Lotta hört många sjözigenare förklara tsunamin som en naturens hämnd mot exploateringen.

Positiva hyresgäster

Chockförlamningen ersattes snabbt av viljan att hjälpa till.

Och när hon några veckor senare fick ett samtal från sjözigenaren Pon, som berättade att de förlorat alla sina båtar i tsunamin, var hon inte sen att handla.

-Jag började ringa runt till mina svenska vänner och tigga pengar, säger hon.

En av Lottas närmsta vänner är Margareta Rostedt, som arbetar på Trossö- och Wämöfastigheter i Karlskrona.

Hon tände på idén och tillsammans med sin far, Jan Andersson, såg de till att nästan 20000 kronor av en nyss genomförd hyreshöjning skickades till Lottas insamlingskonto. De pengarna öronmärktes till en fiskebåt.

-Det kändes som ett vettigt sätt att hjälpa till och våra hyresgäster var mycket positiva till idén, säger Margareta.

-Jag tycker om idén att ett havsfolk hjälper ett annat.

Tålamodskrävande arbete

Under månaderna som gått har Lotta Granbom låtit bygga åtta båtar, alla döpta efter den stad som sponsrat dem.

Hon och Ebba-Lotta kom nyligen hem från en tre månader lång vistelse i Ko Lanta.

När de reste därifrån var två av båtarna, Kalmar och Carlskrona, sjösatta. De andra väntar på sista målningen.

Men vägen dit har varit tuff och många gånger tålamodskrävande. Mycket på grund av materialbristen efter tsunamin.

-Många gånger har jag varit tvungen att resa långt för att personligen hämta de olika delarna, berättar Lotta, som inte ämnar ge upp sin kamp för de bortglömda havsnomaderna.

Och kanske får resten av världen upp ögonen för deras situation när en svensk bok om Sydostasiens sjözigenare blir verklighet så småningom.

Fotnot: Vill du hjälpa sjözigenarna? Gå in på lottagranbom@blogspot.com.