Nöje

Christian Hylse: Så känns det när rockfestivalen stämplar ut

Norje Artikeln publicerades

Först värmen, kärleken, rock’n’rollen.

Sedan tystnad, saknad, längtan.

Det gör ont att lämna Sweden Rock Festival.

Foto: Christian Hylse

Alla som har upplevt festivaler vet känslan.

Den där tystnaden och tomheten och saknaden som sveper över en samma sekund som man ramlar in i hallen efter en vecka i undantagstillstånd - i himlen och helvetet på en och samma fantastiska gång.

Vissa vill inte ens duscha. Då är festivalen adios, amigos på riktigt.

Och när väl smutsen och stanken lämnat sliten kroppshydda så knackar domedagens avgrundsdjupa söndagsångest på dörren - vill in, kommer in, lyssnar inte på böner, varken från gud eller satan.

Den känslan är tuff och nära nog omöjlig att beskriva för er som aldrig levt på festival en längre tid.

Vetskapen om att det är 51 veckor kvar till nästa sammankomst i älskad skärseld är ännu jobbigare.

Allt brukar lösa sig. Man blir polare med grå och butter vardag ganska snart.

Alla minnen finns kvar. Tiotusentals postade festivalinlägg på de sociala medierna likaså.

2018 blev året då Sweden Rock Festival inte bara satte ribban för framtiden högre.

Tillsammans med Sölvesborgs kommun har festival säkrat sin plats i Norje de kommande åren.

Om nu inte förstärkarna börjar rosta och publiken sviker.

Knappast.

Ingen festival i Sverige har någonsin haft en så trogen besökarskara som rockfesten i Blekinge.

När andra svenska musikfestivaler öppnade plånböckerna för att glufsa i sig den allra dyraste grädden på moset så fortsatte Sweden Rock att mässa om service och helhetsupplevelse. Hultsfredsfestivalen föll. Peace & Love också.

Precis som Arvikafestivalen och Siesta i Hässleholm.

Festivaldöden drog över landet, men ingenting hotade Sweden Rocks ställning.

2018 känns på många sätt som året då rockfestivalen säkrade sin framtid.

I alla fall de kommande tio åren.

Samtidigt är ribban högre nu. Iron Maiden var en galen utopi bara för några år sedan. Med bokningsjätten Live Nation i ryggen finns andra muskler. Vilket också besökarna vet. De vill inte betala 4 000 spänn för ännu ett återförenat Scorpions.

Metallica har klivit upp som en givet dragplåster de närmaste åren.

Bon Jovi är ett annat band som inte spelat på festivalen. Van Halen är ett tredje, även om de har åtminstone en inställd spelning på sitt samvete.

En personlig dröm vore såklart Guns’n’Roses med åtminstone större delen av originalsättningen.

Sweden Rock har nått taket när det gäller serviceandan, frånvaron av längre köer och den numera patenterade ”familjära stämningen”.

Varmt och familjärt på Sweden Rock 2018.
Foto: Christian Hylse
Varmt och familjärt på Sweden Rock 2018.

- Det finns inga otrevliga människor på Sweden Rock, sa min nioåriga son på vägen hem i lördags.

Sant.

Det vet alla numera.

Därför måste festivalledningen greppa andra utmaningarna. Artistbokningarna är en - för det är ingen hemlighet att många av de senare årens bokade band lever på lånad tid. Varken Dio eller Lemmy kunde dö, men lämnade likförbannat vår planet för att bilda rockorkester på hemlig ort.

Fler lär falla, men jag kan också minnas att jag skrev en nära nog exakt krönika 2009, för nio år sedan.

Festivalen tuggade sig vidare utan konstigheter.

Det är kackerlackor, svartråttor och Sweden Rock som överlever apokalypsen tydligen.

När det gäller nästa års tunga rockkalas i Norje så vågar jag sätta ett plektrum på att Europe är tillbaka för att fira 35-årsjubileum. Det andra dragplåstret blir Bon Jovi och på lördagen avslutar Metallica ännu en succéfestival.

Vi syns.

Ingen sommarfest klår den i Norje när det gäller känsla, kärlek och gemenskap.

Ingen är ens i närheten.