Till världshandelns försvar

“Den amerikanska regeringen är antingen så dumdristig att den inte förstår eller så arrogant att den inte bryr sig”, skrev den brittiska journalisten Martin Wolf i Financial Times (Financial Times den 8 maj). I samtal med Kina i början av maj presenterade USA ett ultimatum: minska det amerikanska handelsunderskottet, eller bli indragen i ett handelskrig.

I mars aviserade president Donald Trump amerikanska tullar på stål och aluminium. I dagarna meddelade Sydkorea att landet tar USA till världshandelsorganisationen WTO för att få ett domslut om Trumps tullar på vitvaror och solpaneler. Det visar sammantaget hur bräcklig världshandeln är.

Det Wolf kallar dumdristigt är samma sak som författaren Johan Norberg konstaterar i sin nya rapport “Globalisering i protektionismens tid”: handelshinder och protektionism drabbar i första hand den som ägnar sig åt det. Barack Obamas tullar mot kinesiska däck 2009 räddade enligt en studie 1 200 amerikanska jobb, men till priset av 900 000 dollar per jobb. Det ledde till minskad köpkraft, och en förlust av 4 000 andra jobb. De ståltullar som George W. Bush införde 2002 beräknas på motsvarande sätt ha kostat USA hela 200 000 jobb eftersom de ledde till ökade kostnader för företag som använde stål som råvara.

Ändå blåser protektionismens vindar. Senast det hände, i början av 2000-talet, var argumentet att handeln bara gynnade de rika. Med facit i hand är det lätt att se falskheten i det påståendet. Norberg pekar på att låg- och medelinkomstländer har växt tre gånger så snabbt som rika länder de senaste 25 åren. Den extrema fattigdomen har tack vare tillväxten minskat från 37 procent 1990 till 10 procent 2015.

Därför har motståndarna vänt på saken. Nu menar istället sådana som Donald Trump att det är de rika länderna som är förlorarna på handelsavtalen. Det var ett budskap som gav genklang, inte minst i det avindustrialiserade “rostbältet”.

Även det är dock förhållandevis lätt att vederlägga. Som Norberg skriver är Sverige ett bra exempel på motsatsen. De svenska hushållens standard har ökat med 74 procent sedan 1990 – “trots” en kraftigt ökad handel efter EU-inträdet.

Det ska dock sägas att det finns enskilda förlorare. För de som har blivit arbetslösa, eller måste gå ner i lön, är det antagligen mindre viktigt att köpkraften ökat eller att landet som helhet går bra.

Här finns en viktig läxa även för ett frihandelsvänligt land som Sverige. Även om den ökande globaliseringen och tilltagande konkurrensen i grunden är positiv medför den med jämna mellanrum krävande strukturomvandlingar. Då räcker det inte med system som bara dämpar de ekonomiska effekterna och därefter förpassar människor in i bidragsberoende. Politiken måste underlätta omställning också i form av vidareutbildning, att göra det lättare att flytta och att byta yrke eller bransch.

Fungerar inte det kommer människor världen över att reagera på samma vis som amerikanerna, mot globaliseringen. Det kommer vi – till skillnad från med handeln – alla att förlora på.