Skogen behöver skydd - från politiker och myndigheter
I slutet av december kom en dom från Mark- och miljööverdomstolen som borde ha fått betydligt större uppmärksamhet än den hitintills har fått. Men det är klart: frågor om skog, landsbygd och äganderätt står inte direkt högst upp på agendorna i mediehusen i Stockholm.
I domen ger Mark- och miljööverdomstolen Skogsstyrelsen rätt i en utdragen rättstvist mellan den statliga myndigheten och två privatpersoner som äger ett familjeskogsbruk i södra Sverige. Tvisten handlar om att Skogsstyrelsen har velat begränsa en avverkning på grund av att det på grannfastigheten (!) förekommer tjäderspel. Och en avverkning i närheten av tjäderspelplatserna skulle kunna förstöra tjädrarnas så kallade kycklingbiotoper, argumenterar Skogsstyrelsen.
Efter att Mark- och Miljööverdomstolen gett Skogsstyrelsen rätt kan man konstatera att förekomsten av en i Sverige vanlig fågel som tjäder, vars bevarandestatus är livskraftig enligt Artdatabanken, kan motivera väsentliga inskränkningar i enskildas äganderätt på mycket stora områden. Det ter sig också helt ologiskt att förekomsten av en fågel som det är fritt fram att jaga - även i södra Sverige där förekomsten av tjäder är mindre än i norr – kan förhindra vanliga skogsbruksåtgärder. I Sverige fälls årligen mellan 15 000 och 30 000 tjädrar. Det är rent ut sagt tjädrigt ologiskt.
Men nog om detta, för än mer anmärkningsvärt är följande. Mark- och miljööverdomstolen skriver att markägarna har rätt till ersättning, men att detta är en fråga som domstolen inte kan pröva inom ramen för målet. De två privatpersonerna blir därmed hänvisade till att stämma staten för att få ut någon ersättning för intrånget eftersom Skogsstyrelsen inte vill ge någon ersättning. I detta fallet rör det sig om cirka en halv miljon kronor i uteblivna intäkter, omkring 30 procent av den planerade avverkningens totala värde. Det är mycket pengar för småföretagare som i det här fallet.
Förekomsten av fåglar som årligen skjuts i tiotusentals i Sverige kan alltså innebära förluster på hundratusentals kronor för enskilda. Och ska dessa ha rätt till den ersättning då pågående markanvändning avsevärt försvåras, som grundlagen föreskriver – ja, då hänvisas familjeskogsbrukare till att inleda en rättsprocess mot staten! Snacka om Davids kamp mot Goliat.
Men man har slutat att förvånas. De senaste åren har äganderätten allt mer naggats i kanten. Till följd av den så kallade Änokdomen har Skogsstyrelsen i större utsträckning nekat tillstånd till avverkning av fjällnära skog. Och även i dessa fall har skogsägare varit hänvisade till rättsprocesser för att, om möjligen, få ersättning. Artskyddsförordningen har överimplementerats och drivit fram en lång rad rättsprocesser. Klassificeringen av skog som nyckelbiotoper har blivit ett sätt för det allmänna att förbjuda skogsbruk utan rätt till ersättning för de drabbade. I översynen av skogsbrukslagen föreslås miljöorganisationer kunna överklaga avverkningar.
Det är dags för en omstart i skogspolitiken. Den svenska skogen behöver ökat skydd – från en skogspolitik som gör våld på enskildas äganderätt.
