Samarbete är nog bra – men ingen garanti

Ledare ,

När USA sjunker undan som säkerhetspolitisk garant för Europa, kan Storbritannien ta över. Det är en historiskt bekant situation för dem.

Artikeln publicerades 13 februari 2017.

Under måndagen meddelade Norges och Sveriges försvarsministrar på Dagens Nyheters debattsida, Ine Eriksen Søreide och Peter Hultqvist, att våra länder ska fördjupa sitt försvarspolitiska samarbete.

Det förstärker den trend som har pågått under flera år nu. I brist på andra allierade söker sig Sverige åt olika håll för att hitta säkerhetspolitiskt fotfäste. Regeringen vill samarbeta med de nordiska länderna, Polen och Storbritannien. För bara någon dryg vecka sedan skrev Dagens Nyheters Mikael Holmström att Sverige även håller på att undersöka möjligheterna att tillsammans med Finland gå med i en brittisk expeditionsstyrka, Joint Expeditionary Force.

JEF ligger vid sidan av Nato, och bildades 2014. Styrkan består hittills av sju länder. Förutom Storbritannien är det Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Nederländerna och Norge.

Den som vill spana trender inom försvarssamarbeten ute i världen skulle kunna hävda att Storbritannien är på väg in i en nygammal roll som säkerhetspolitisk och försvarspolitisk stöttepelare i Europa.

När USA markerar avstånd från Nato, och främst artikel fem (som stadgar att ett anfall mot ett Nato-land är ett anfall på alla Nato-länder) så behövs något nytt.

Att ha den rollen är dessutom något som Storbritannien är förtrogen med. Tyskland lär också tvingas ut på den arenan, även om det sker ytterst motvilligt.

Problemet är och förblir, att oavsett hur mycket Sverige undertecknar av samarbeten med Norge, Finland och så vidare, så har vi inga järnskodda garantier. Med tanke på hur lite pengar vi lägger på vårt försvar (mindre än en procent av BNP) så är vi helt beroende av att någon kommer till vår undsättning om det skulle skorpa till sig.

Sverige behöver fullförsäkring. Vi skulle ha skaffat den för länge sedan.