Så här kan Zara Larsson hjälpa världens fattiga
Efter eldhärjningen i katedralen Notre-Dame har massvis av privatpersoner donerat pengar till restaureringen. François-Henri Pinault, ägare till varumärkena Gucci och Yves Saint Laurent, donerade 100 miljoner euro till uppbyggnaden. Världens fjärde rikaste man, Bernard Arnault, toppade sedan detta med 200 miljoner euro (SVT den 16 april 2019).
Att civilsamhället – till skillnad från staten – agerar gemensamt för att bygga upp kulturarv som många människor ser stort värde i borde rimligtvis betraktas som positivt. Staten slipper dessutom själva gå in med all finansiering och kan således använda skattepengar till annat. Alla borde vara nöjda.
Nej, faktiskt inte alla. På sociala medier påpekar artisten Zara Larsson att “för mig är det så lustigt hur miljardärer kan gå ihop och pumpa in hundratals miljoner i uppbyggnaden av Notre-Dame på bara några dagar när det fortfarande finns människor som inte ens har tillgång till rent vatten. Ni kan fixa detta, men ni bryr er bara inte.”
Men hur rättfärdigar hon det här för sig själv? I Radio Redgert påpekar hon att hon inte alls har koll vad hennes miljoninkomster går till: “Ja, vad fan lägger jag pengar på? Jag vet inte!”. Dock tror hon att månadsutgifterna på 150 000 kronor mest går till nöje, kläder och shopping. Den senaste lyxvaran hon köpte var enligt egen uppgift en Pradaväska för 22 000 riksdaler (Expressen den 6 mars 2019). Hur är detta bättre än att lägga pengar på Notre-Dame?
Hennes senaste bedrift är dessutom att vara ansiktet utåt för det kinesiska telekombolaget Huaweis nya kampanj. Företaget, som i princip ägs av den kinesiska staten, har misstänkts för spionage. Huawei har dessutom, genom att förse kinesiska polisen med hjälpmedel för övervakning i Xinjiangregionen, bidragit till förföljelsen av uigurer och andra muslimska minoritetsfolk (The Globe and Mail den 14 maj 2018). Över en miljon muslimer har blivit placerade i vad som beskrivs som koncentrationsläger där fångar beskriver tortyr, utan någon som helst rättslig process (Reuters, den 12 mars 2019).
Men kan detta ha undgått Larsson? Nej, knappast. Faktum är att hon frivilligt valt att stötta det företag – och indirekt den stat – som bidrar till storskalig förföljelse av minoriteter. Varför då, kanske ni undrar? Ja, vad annat än en stor påse pengar?
Larsson, likt många andra aktivistiska vänsterkändisar, är dock inget annat än en produkt av sin tid. De konsumerar lyxprodukter och gör ofarliga utspel som går i linje med rådande narrativ. Det är naturligtvis både skenheligt och omoraliskt.
Men naturligtvis får Larsson stötta den kinesiska diktaturen eller lägga 150 000 kronor på konsumtion om det är det hon vill göra med sin tid och sina pengar. Men det hade varit klädsamt att i så fall inte kritisera människor som lägger resurser på det som är moraliskt försvarbart och som allmänheten faktiskt bryr sig om.
Så om Larsson vill hjälpa världens fattiga (och inte framstå som hycklande) kan hon, i stället för att införskaffa ännu en Pradaväska för 22 000 kronor, lägga de pengarna på att ge drygt 7 300 barn i Mocambique busstransport för att hämta sin bromsmedicin mot HIV. Eller så kan hon ge 34 afghanska barn skolgång i ett år. Eller ge 4 400 barn i Uganda ett mål mat om dagen. Utspelet säger faktiskt mer om henne själv än om de hon kritiserar.
