Replik: Sverige bör ratificera FN-avtalet om förbud av kärnvapen
Världen håller andan. Alla blickar är riktade mot USA och Ryssland. Länderna har precis meddelat att de drar sig ur INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces) från 1987. En ny kärnvapenkapprustning står för dörren, inte bara mellan USA och Ryssland, denna gång även med Kina.
I det läget förfasar sig BLT:s ledare. Men inte över att den globala säkerhetspolitiska situationen just förvärrades avsevärt. Inte över att maktgalna ledare just tagit oss flera steg närmare katastrofen, inte heller över att USA börjat bygga sitt första långdistanskärnvapen sedan 1991 eller att Ryssland anklagas för att utveckla och placerar nya medeldistansraketer i Europa.
Nej, BLT:s ledare förfasar sig över att jag anser att Sverige bör ratificera FN-avtalet om förbud av kärnvapen. Låt det sjunka in. Det enda positiva är att ledarskribenten är rätt ensam i sin uppfattning. Fyra av fem svenskar anser, precis som jag, att Sverige ska ratificera avtalet.
Vi står idag inför många allvarliga hot. Klimatförändringar, ökande klyftor i samhället, antibiotikaresistens, förtryck och våld mot utsatta, ekonomiska kriser och terrorism. Nu kan vi alltså ännu en gång lägga kärnvapenkapprustning till listan. Men en sak är säker. Det är inte fler och mer utvecklade kärnvapen som är svaret på de ödesfrågor som vi har att hantera. Tvärtom, användandet av vapnen skulle få katastrofala följder.
Jag vill att Sverige slår fast att massförstörelsevapen är oacceptabla och att vi tar en ledande roll i arbetet för global nedrustning. Säkerhetspolitikens yttersta syfte är att garantera vårt oberoende och vår självständighet. Vi måste kunna värna vår suveränitet och våra svenska rättigheter och intressen. Vi måste också säkerställa handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning. Det står jag för. Det borde varje vettig svensk också göra.
Oron som både regeringens ensamutredare och BLT:s ledarskribent ger uttryck för handlar egentligen om en sak. De är oroliga över att vi inte kommer att accepteras som medlem i Nato. Nato är en central aktör för europeisk militär säkerhet och för internationell krishantering. Sverige deltar i vissa fredsbevarande operationer som Nato leder, efter att FN gett klartecken. Därför stödjer jag ett svensk deltagande i Natos övningskoncept Nato Response Force (NRF).
Men den militära alliansfriheten ska fortsatt vara en viktig del av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi ska alltså inte vara medlem i Nato. Därför är ratificeringen en naturlig och konsekvent del av den svenska nedrustningspolitiken.
Målet måste vara en värld utan kärnvapen. Det är enda sättet att undvika de katastrofala humanitära konsekvenserna av ett kärnvapenkrig.
Magnus Manhammar, riksdagsledamot (S)
Svar: Tack för repliken. Vi är helt eniga i önskan om en värld fri från kärnvapen. Magnus Manhammar missar dock helt det faktum att FN-förbudet mot kärnvapen inte kommer att få Rysslands diktator Vladimir Putin eller Nordkoreas diktator Kim Jong-Un att avskaffa sina kärnvapen.
Däremot kommer ett svenskt ratificerande av konventionen innebära stora problem för svensk försvars- och säkerhetspolitik och det sträcker sig utöver frågan om ett eventuellt framtida svenskt Nato-medlemskap, vilket också regeringens egen utredare framför. Hela vår försvarsplanering bygger på att vi kan få hjälp från väst i händelse av krig. Svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik kan inte bygga på plakatpolitik och naiv idealism utan måste bygga på realism.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har tidigare, apropå kärnvapenförbudet, sagt ”att inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten” (SR den 30 augusti 2017). Nu när utredaren, Lars-Erik Lundin, kommit fram till att ett svenskt godkännande gör just detta, måste försvarsministerns linje gälla.
Anders Gustafsson
