Öppenhet kan inte innebära kravlöshet
Arbetskraftsinvandring är i grunden något positivt. I somras illustrerade exempelvis en rapport, som ekonomen Jonas Öhlin skrivit för Svenskt Näringsliv, att arbetskraftsinvandringen till Sverige innebar 12 miljarder i skatteintäkter och 34 miljarder till BNP – bara under förra året. Ett väl utformat system innebär alltså stora vinster – både på individnivå och för samhället i stort.
I grund och botten var det därför rätt att alliansregeringen liberaliserade systemet 2008. I högre grad fick arbetsgivare själva börja bedöma vilket behov av att anställa arbetskraft de har. Numera har alltså fackförbund inte längre i praktiken veto när det gäller att bedöma behovet av arbetstillstånd. Det var – och är – välkommet att det blev enklare att få tillstånd arbeta i Sverige.
Med det sagt finns emellertid skäl att se över delar av det nuvarande regelverket. Framför allt är frågan om försörjning central. Dagens regler slår visserligen fast att lönen ska motsvara “minst samma nivå som svenska kollektivavtal eller vad som är brukligt inom yrket”. Dessutom ska arbetsvillkoren ligga i linje med branschpraxis. Tröskeln för att uppfylla försörjningskravet är däremot låg: Det kan räcka att tjäna 13 000 kronor i månaden före skatt för att man ska få ta med sig anhöriga till Sverige. Visst kan den nivån gå att leva på – det gör de flesta studenter. Det verkliga problemet är dock att det inte ställs några krav på att anhöriga som följer med till Sverige också ska kunna försörjas.
Sedan tidigare står de tre borgerliga partierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet – liksom Sverigedemokraterna – bakom att utvidga försörjningskravet vid arbetskraftsinvandring. Under torsdagen meddelade Liberalernas migrationspolitiske talesperson Fredrik Malm att man ansluter: “Det rimliga är att om man kommer till Sverige och får uppehållstillstånd och vill få hit sin familj som inte är flyktingar, om personerna kommer för att bo i Sverige, då är det rimligt att man klarar försörjningsbördan. Det är inte rimligt att man hamnar i bidragssystemet direkt” (Expressen 28/11). Han har en viktig poäng: Förmågan att kunna försörja sig på egen hand är en liberal grundprincip.
I migrationskapitlet i januaripartiernas 73-punktsprogram nämns inte arbetskraftsinvandring. Däremot återfinns en passage om att värna systemet i kapitlet “Jobb, företagande och hållbar tillväxt”. Detta är en rimlig prioritering, men just därför bör man även se över systemets brister. Det borde exempelvis vara uppenbart att det för en person med låg inkomst, vid eller strax över 13 000 före skatt, i praktiken blir omöjligt att försörja en familj. Principer om fri rörlighet i all ära – men generositeten bör inte rimligen öppna vägar in till våra bidragssystem.
