Niklas Wiklund: När vi i försvaret slutade lita på politiker

Ledare Artikeln publicerades
Under Reinfeldts regering ökade föraktet för politiker inom försvaret, enligt debattören.
Foto:Henrik Montgomery/ TT
Under Reinfeldts regering ökade föraktet för politiker inom försvaret, enligt debattören.

För några veckor sedan klubbades ett nytt försvarsbeslut för perioden 2016-2020 igenom i riksdagen. Inför beslutet har vi haft en flerårig intensiv försvarsdebatt där i stort sett alla politiska partier var överens om att svensk försvarsförmåga måste öka.

Trots det så blev utfallet enbart marginella förstärkningar som inte ens når upp till målsättningen från 2009 års försvarsbeslut. Den låga nivån fortsätter således trots ett nytt kallt krig samt det faktum att alla var överens om att försvarsförmågan skulle öka.

Då kommer man osökt in på ämnet förtroende. Under föregående mandatperiod med alliansregeringen vid rodret och Moderaterna som hövding på försvarsdepartementet fick vi uppleva en omfattande förtroendekris som tog sitt avstamp i att beskrivningarna av läget i vårt försvar började divergera i allt högre grad, något som på allvar tog fart runt 2009. När politikerna skulle beskriva läget i Försvarsmakten så stämde den inte alls överens med den verklighet som Försvarsmaktens anställda upplevde i sitt dagliga arbete.

Politiker som konfronterades vägrade lyssna. Bland annat benämnde Fredrik Reinfeldt försvaret som ett särintresse och moderaternas försvarspolitiska talesperson beskrev renovering och underhåll av gammal materiel som stora satsningar. Man sade att man ökade försvarsanslaget när disponibla medel i själva verket minskade för varje år.

Det sista året innan riksdagsvalet så rådde det näst intill upprorsstämning i fikarummen så fort vissa försvarspolitiker kom på tal. Jag har personligen aldrig upplevt något liknande tidigare, och hoppas verkligen jag slipper vara med om samma sak igen.

Samtidigt framstod oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen nu som det försvarsvänliga alternativ. Rollerna var plötsligt de omvända jämfört med hur det traditionellt har sett ut inom försvarspolitiken. Nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist, då i opposition, hade gjort sin hemläxa och beskrev läget i Försvarsmakten på ett mer jordnära sätt och blundade inte för det allt mer försämrade omvärldsläget.

Hos de nya moderaterna var det först efter valförlusten som insikten om att man hade hanterat försvarsfrågan styvmoderligt sjönk in. Den 11 januari gjorde dessutom partiets nya försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark en välkommen avbön i en debattartikel.

Men att slå sig till ro och invänta 2020 innan man börjar fundera på försvarsfrågan igen är inte bara ett dåligt alternativ, utan även farligt. Försvarsbeslutet måste nu löpande följas upp, värderas och vid behov justeras beroende på hur omvärlden utvecklas. Men vi står inte bara inför ett svårt omvärldsläge, utan också inför det faktum att förtroendekapitalet gentemot försvarsmaktens personal måste återuppbyggas.

Socialdemokraterna med försvarsminister Hultqvist i spetsen har tagit flera viktiga steg, men har mer att bevisa. Flest minuspoäng har dock Moderaterna lyckas inkassera och måste nu med handling, och inte bara med fina ord, visa att man vill återta rollen som det försvarsvänliga parti man var innan man blev ”nya”.

Relationen mellan Försvarsmaktens personal och beslutsfattande politiker är dessutom unik eftersom man sitter på mandatet att använda Försvarsmakten i såväl kris som krig. Ett mått av förtroendekapital borde därför vara en bra sak att ha med sig i den politiska ryggsäcken.

Fakta

Niklas Wiklund

är örlogskapten i flottan men skriver i egenskap av fri försvarsdebattör. Han har gjort sig känd i sociala medier under den numera i försvarskretsar kända pseudonymen Skipper.

Visa mer...