Med bakgrund av budgetkrisen har Kalle Sandström inte råd att säga nej
När landstingsfullmäktige under måndagen höll sitt första sammanträde för året fick landstingsrådet Kalle Sandström (S) stå i talarstolen och be fullmäktige att rösta för akuta sparförslag. Sandström hade nog önskat sig en helt annan start på valåret där sjukvårdsfrågan spås bli en av de viktigaste frågorna.
Bakgrunden är den krisande landstingsekonomin. Budgeten för 2018 visade sig ha rekordkort hållbarhet. När den klubbades i slutet av november, fanns ett budgeterat överskott om 13,1 miljoner kronor.
Nu visar i stället prognoserna på ett befarat underskott för 2018 på -69,5 miljoner kronor jämfört med budget. Att läget kan förändras så dramatiskt på så kort tid är i sig anmärkningsvärt och borde bli en fråga för revisorerna att titta närmare på.
Om sparförslagen är fullmäktige tämligen överens. I den situation landstinget befinner sig i finns inte mycket annat att göra än att spara.
Men debatten tog också en oväntad vändning när alliansen, genom Alexander Wendt (M), presenterade ett förslag om hur sjukvården på lite längre sikt ska kunna bli mer kostnadseffektiv.
Förslaget går ut på att ta medel från landstingets sparkapital och använda dem för att genomföra projekt som gör vården mer kostnadseffektiv, det vill säga projekt som ger oss lika mycket vård men till en lägre kostnad.
Problemformuleringen från allianspartierna är helt rätt. Vi vet sedan tidigare att sjukvården i Blekinge har ett högre kostnadsläge än andra jämförbara landsting och riksgenomsnittet.
En analys som landstingsdirektören Peter Lilja presenterade för landstingsstyrelsen förra året visade att vården i Blekinge är 1704 kr dyrare per invånare jämfört med genomsnittet i riket. Jämför man med liknande landsting är vården i Blekinge 571 kronor dyrare per invånare, vilket motsvarar omkring 90 miljoner kronor. Samtidigt ligger produktionen på en liknande nivå som genomsnittet i riket, enligt samma genomgång.
Att vården i Blekinge är jämförelsevis dyr talar också för att landstingets ekonomiska problem inte handlar om brist på pengar, utan om hur landstinget använder skattepengarna. Därför är också skatteökningar fel väg att gå för att lösa landstingets ekonomiska problem.
Om man lyckas ta fram konkreta projekt eller investeringar som som skulle kunna effektivisera vården är allianspartiernas förslag därför en god idé. Men det är också ett avsteg från kommunallagens krav om att utgifterna inte får överstiga inkomsterna om det inte finns synnerliga skäl. I normala fall borde en kommun eller landsting mäkta med det alliansen föreslår utan att använda det egna kapitalet.
Men givet den position som de rödgröna nu har försatt landstinget i är det väl värt att undersöka om det finns väl avgränsade projekt som kan ge oss mer vård för skattepengarna. Landstinget är i behov av att både genomföra reformer och spara pengar. Desto fortare man kan få rätsida på kostnadsutvecklingen och kostnadsläget desto bättre.
