Klimatångestterapi är toppen på ett isberg av offentligt slöseri

Slöseriombudsmannen gör ett gediget arbete med att uppmärksamma politikernas slöseri med våra gemensamma tillgångar. Men det riktigt stora skatteslöseriet är inte enskilda dråpligheter, som bidrag till klimatångestterapi.

Publicerad 7 januari 2019

Detta är en ledarartikel som uttrycker Blekinge Läns Tidnings politiska linje. Tidningens politiska etikett är oberoende liberal.

Slöseriombudsmannen, SlösO, presenterade nyligen resultatet i den tävling där folk har fått rösta fram ”årets värsta slöseri”. Topp-tio i omröstningen får en både att ta sig för pannan och att dra på smilbanden.

Vad sägs om exempelvis om att statliga Naturvårdsverket har delat ut 817 000 kronor till en kurs som skulle hjälpa personer att koldioxidbanta och hjälpa kursdeltagarna med deras klimatångest (plats 5)? Eller att Uppsala kommun lagt flera miljoner kronor på en självlysande och uppvärmd utomhussoffa (plats 7)? Eller att Landskrona investerat i en kommunal fågelbur där kommuninvånarna ska kunna rasta sina burfåglar (plats 10)?

Annons

Att SlösO lyfter fram enskilda skatteslöseri och ställer ansvariga politiker till svars är givetvis utmärkt. Men samtidigt ska man komma ihåg att det stora skatteslöseriet inte handlar om enskilda uppseendeväckande och roande dråpligheter. Nej, det stora skatteslöseriet i Sverige är faktiskt vardagligt och systematiskt – och väldigt mycket svårare att skapa intresseväckande tidningsrubriker om.

I somras släppte Svenskt Näringsliv en rapport, ”Vägar till hållbar välfärd”, författad av Anders Morin och Nima Sanandaji, teknologie doktor från KTH, som handlade om produktivitetspotentialen i kommun- och landstingssektor.

I rapporten görs några intressanta påpekanden när det kommer till hur våra skattepengar används. Skillnaderna är stora mellan hur kostnadseffektiva olika kommuner är. Det finns kommuner i Sverige som levererar välfärdstjänster med hög kvalitet samtidigt som de har jämförelsevis låga kostnader för dem. Om andra kommuner, som presterar sämre, skulle vara lika kostnadseffektiva som de vars invånare får mest valuta för skattepengarna, konstateras i rapporten, finns en total produktivitetspotential i den kommunala välfärden om 41,5 miljarder kronor per år. I rapporten påpekas också att sambandet mellan hur mycket resurser som läggs på välfärdsverksamheter och vilken kvalitet dessa uppnår ofta är svagt.

Eller ta biståndspolitiken som ett annat exempel. Där har politikerna kommit överens om att det svenska biståndet ska uppgå till en viss procent av bruttonationalinkomsten. Tack vare den höga tillväxten uppgick budgetramarna för biståndet till 49 miljarder kronor 2018. Ökningen av biståndet var så stor att Sidas generaldirektör ansåg att det var en utmaning att göra av med pengarna (SvD den 24 oktober 2017)!

I en studie från 2002, ledd av nobelpristagaren Elinor Ostrom, granskades Sidas budgetarbete. Många anställda uppgav att de kände press att göra slut på anslagen, för att visa att pengarna behövdes, och trycket ökade mot slutet av budgetåret. Så blir det givetvis när det blir ett självändamål att mycket skattepengar ska användas snarare än vilka resultat som uppnås. Är det vettig hushållning?

Självklart ska kommunala fågelburar eller bidrag till klimatångestterapi kritiseras. Ingen skugga bör falla över SlösO. Men de tragikomiska exemplen är bara toppen av ett isberg, en droppe i havet, på misshushållningen med våra gemensamma resurser.