Ingen talar om Sjöstedt
I den historiska statsministeromröstningen i onsdags sa Liberalerna och Centerpartiet nej till att släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister för en M/KD-regering. Att något borgerligt parti röstat nej till en borgerlig statsministerkandidat har inte hänt på 40 år då Moderaterna röstade nej till Ola Ullstens (FP) minoritetsregering 1978.
Det huvudsakliga motivet för L och C att trycka på nej-knappen var att en M/KD-regering skulle vara beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik, det vill säga samma argument som C och L har fört fram som skäl till att inte vilja ingå i en alliansregering som är mindre än de rödgröna.
Efter Kristerssons nederlag i kammaren, och i samband med att Annie Lööf tilldelades sonderingsuppdraget, har några liberala ledarsidor börjat argumentera för att det nu är dags för en ”mittenregering” mellan S, MP, L och C.
Det sker trots att de sakpolitiska skillnaderna inom en sådan konstellation är stora. L har länge och väl argumenterar för behovet av sänkta marginalskatter, inte minst att den statliga värnskatten ska avskaffas. S talar däremot om farorna med ökad inkomstspridning och under mandatperioden har marginalskatterna höjts. C, och L, argumenterar, helt riktigt, för sänkta trösklar in på arbetsmarknaden. Socialdemokraterna vill aldrig göra något som går i strid med LO:s intresse på arbetsmarknaden. C har hållit hög profil i skogspolitiken under mandatperioden där de, helt riktigt, understrukit att äganderätten ska försvaras och respekteras. Där har de hamnat i skarp konfrontation med MP. Samma sak inom transportpolitiken, exempelvis gällande flygskatten och kilometerskatten. Listan kan göras längre.
Men det kan givetvis inte uteslutas att en ”mittenkoalition” skulle på något sätt skulle kunna överbrygga dessa motsättningar genom att ge och ta. Socialdemokraterna är, som Vilhelm Moberg sa, ett idéparti med två idéer: att få makt och att behålla makt.
Enligt denna logik är det inte omöjligt att föreställa sig att S skulle kunna kovända och ge C respektive L viktiga sakpolitiska framgångar - samtidigt som Sverigedemokraternas vågmästarroll försvinner. Det skulle kunna göra att en mittenregering blir möjlig att överleva politiskt för C och L. Särskilt sistnämnda parti riskerar, om den bidrar till en mittenregering. att åka ur riksdagen vid nästa val.
Men det finns en hake med ovanstående: en mittenregering, med sina 167 mandat, har inte egen majoritet i riksdagen. För att tillträda måste Vänsterpartiet antingen lägga ner sina röster eller trycka på ja-knappen. Om Vänsterpartiets centrala roll för en eventuell mittenregerings tillkomst har det hitintills talats väldigt lite om.
När Jonas Sjöstedt i torsdags höll presskonferens om att Vänsterpartiets röster inte kommer att vara gratis: ”När en regering bygger på våra mandat så kräver det en form av inflytande för Vänsterpartiet, det är givet.”
Det ställer en eventuell mittenregering inför två problem. För det första skulle L och C alltså behöva gå in i förhandlingar med Vänsterpartiet, det gamla kommunistpartiet, om regeringsmakten. Hur ska Annie Lööf förklara det? För det andra kommer Vänsterpartiets medverkan att innebära betydande politiska problem för en mittenregering som försöker tillfredsställa L och C.
En mittenregering ser ut som ett mycket svårtänkbart politiskt alternativ.
