I Sverige lyfter vi hellre fram barn än miljöekonomer i klimatdebatten
I en krönika i Dalarnas Tidningar ställer sig Henrik Johansson frågan varför den unga klimataktivisten Greta Thunberg - som blev uppmärksammad efter sin skolstrejk för klimatet – retar många inom ”högern” (DT den 9 januari).
Att tala för hela ”högern”, vad det nu innebär, tänker jag inte göra. Men jag kan i alla fall tala om varför jag har närt en viss irritation över det enorma mediala intresset över vad en femtonåring tycker och tänker om klimatpolitiken. För svensk klimatpolitik behöver höja sig över den infantila snacket om ”att agera nu”, ”att klimatet inte kan vänta” och ”att jorden har feber” och inse vilket komplext och sammansatt politikområde klimatpolitiken verkligen är och att de målkonflikter som klimatpolitiken rymmer inte är enkla att lösa.
Skattepengar är inte en oändlig resurs hur mycket man än önskar att det vore så. Därför måste klimatpolitiken vara kostnadseffektiv. Med en given påse pengar till politikernas förfogande innebär en satsning på en åtgärd att vi inte kan satsa samma pengar på en annan åtgärd.
Eftersom Sverige redan har låga koldioxidutsläpp per person är de flesta åtgärder här dyra att genomföra. Satsar vi mer pengar på att minska utsläppen i andra länder kan vi därmed göra stor nytta för klimatet till en, i jämförelse, låg kostnad. Hur ska den mixen se ut? Vilka nationella åtgärder är kostnadseffektiva?
Att höja kostnaderna för tillverkning och produktion i Sverige, eller något annat land, riskerar att flytta både jobb, skatteintäkter, produktion och utsläpp utomlands, så kallat koldioxidläckage. Det är därför inte så konstigt att politikerna inte lättvindigt kan agera ”nu” om exempelvis en kilometerskatt för lastbilstrafik eftersom politikerna har ett ansvar inte bara för klimatet utan för hela samhället. Och om höjda kostnader för industrier i Sverige bara flyttar utsläppen utomlands spelar åtgärder ingen roll - trots att ”jorden har feber”.
Klimatpolitiken måste också hantera framtiden - som vi vet väldigt lite om. Inom Miljöpartiet i synnerhet finns ett stort stöd för att Sverige ska satsa på höghastighetståg. Men även med mycket optimistiska antaganden om hur många flyg- och bilresenärer som skulle kunna flyttas över till höghastighetståg innebär utsläppen som uppstår vid byggandet av höghastighetsjärnvägen att klimatnyttan uteblir flera decennier. Och om bilar, bussar och lastbilar om drivs med el i framtiden varför ska vi då lägga astronomiska summor på en höghastighetsjärnväg mellan Stockholm och Malmö?
Som tur väl är finns det människor som är experter på att handskas med dylika komplexa problemställningar: miljöeekonomer. De står inte med plakat utanför riksdagen eller klimatstrejkar från sina jobb utan skriver avhandlingar och rapporter om hur en effektiv klimatpolitik kan utformas.
Men hur många kan räkna upp tre kända svenska miljöekonomer? Hur ofta refererar våra politiker till dem och deras arbete i klimatdebatten? Hur ofta blir de tillfrågade att uttala sig i media? Långt ifrån tillräckligt givet den enorma mediala uppmärksamhet som klimatfrågan får.
I Sverige verkar vi hellre lyfta fram barn än disputerade miljöekonomer i klimatdebatten. Det är åtminstone det som irriterar mig angående mediefenomenet Greta Thunberg.
