Hur länge ska vi låta hedersförtrycket fortgå?
I SvD uppmärksammar Lars Åberg Skolverkets nya förslag till ändringar i läroplanen för undervisning om sex och samlevnad (som de döpt om de “sex och relationer”). Skolverket har valt att avstå från att använda sig av uttrycket “hedersrelaterat våld och förtryck” (SvD den 30 juni 2019). I förslaget står att läsa att “Uttrycket bedöms vara svårtolkat och kan, enligt flertalet referenspersoner, leda till att olika grupper ställs mot varandra” (Skolverket, 2018:01394).
Men inte nog med det. Lärarförbundet, vilket är en av de två stora lärarfacken, har dessutom valt att stödja Skolverkets förslag fullt ut.
Skolverket har i stället valt att betona “elevers rättigheter”, bland annat genom att hänvisa till barnkonventionen i läroplanen. I stället för att prata om hedersvåld vill man “stärka alla elevers förutsättningar att “göra trygga och självständiga val”. Det är ofattbart.
Hur har Skolverket och Lärarförbundet tänkt hjälpa de flickor som lever under hedersförtryck (som de inte vill prata om), när det de facto är just hedersförtrycket som gör att flickor inte kan göra “trygga och självständiga val”? Och vad är problemet med att “ställa grupp mot grupp” i det här fallet? Det är ju precis det vi ska göra: peka ut de som inskränker kvinnors rättigheter, och fördöma deras agerande. Vi pratar här om familjer som kontrollerar, hotar och förtrycker, gifter bort och i värsta fall mördar sina döttrar.
Under 2017 rapporterade docent Astrid Schlytter vid Stockholms universitet, som även är en av de främsta experterna på hedersproblem, att så mycket som var tredje flicka med utlandsfödda föräldrar kan leva i hedersförtryck. Undersökningen baserades på enkäter i Sverige där ungefär 240 000 unga i Sverige uppgav att de var kontrollerade på olika sätt i sin vardag, exempelvis att de var förbjudna att ha pojkvän, måste vara oskuld när de gifter sig eller inte får bestämma vem de ska gifta sig med (Aftonbladet den 29 maj 2017).
Och problemet är att många av tjejerna inte vågar berätta. Målsägandebiträdet Ulrika Rogland har konstaterat att “Skolorna har stora möjligheter att förändra genom att informera. [Flickorna] måste våga lita på att de tas på allvar om de berättar, så att de inte skickas hem igen”.
Skolornas arbete är alltså grundläggande för att utsatta flickor ska våga prata om den kontroll som kommer i hedersförtryckets spår. Men vad gör då i stället Skolverket och Lärarförbundet? De föreslår att vi inte ska prata om det. Vi ska inte ställa “grupp mot grupp”. Kriminella ska inte ställas mot laglydiga. De som förtrycker, hotar och inskränker sina döttrars frihet ska inte stigmatiseras.
Det märkliga är att det tenderar att vara dessa välvilliga antirasister, som inte vill peka ut olika grupper, som i sin välvilja tillåter de verkliga övergreppen på systemnivå. Det är dessa förment toleranta människor som låter intoleransen och förtrycket att fortgå.
Det var över 20 år sedan som Fadime Sahindal blev mördad av sin far för att hon varit tillsammans med en pojkvän som hennes familj inte hade valt. Hedersförtryck i Sverige har ökat sedan dess. När ska vuxna människor sluta relativisera det förtryck som dessa flickor utsätts för?
