Det silas mygg och sväljs kameler
Sverige är ett märkligt land. Ett plumpt skämt, ett helt lagenligt sidouppdrag i ett företag eller några glas vin inköpta med bonuspoängen på SJ-kortet kan leda till medial golgatavandring, allmänt ramaskri och få avgångskraven mot en politiker att stå som spön i backen. Ja, ibland till och med leda till deras avgång. Men om åtskilliga miljarder skattekronor under flera år har slösats bort? Ja, det föranleder på sin höjd en gäspning och någon enstaka arg riksrevisor.
Rätt eller fel? Avgör själv, men man förundras ändå över de dubbla måttstockarna.
2016 beslutade riksdagen om flera nya bostadspolitiska stöd i samband med behandlingen av statsbudgeten, bland annat ett stöd till kommuner med syftet att stimulera ökat bostadsbyggande, en byggbonus.
”Nu tar vi ett nytt stort steg för att öka bostadsbyggandet. Jag är glad att kommuner som anstränger sig för att bygga fler bostäder, och som dessutom tar emot många nyanlända, nu får en bonus från regeringen”, sade bostadsminister Per Bolund (MP) i ett pressmeddelande.
Det handlade om ansenliga summor av dina och mina pengar. Stödet har omfattat cirka 1,4–1,8 miljarder kronor per år under tre år, motsvarande cirka 20–25 procent av statens utgifter för samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande.
Gjorde dessa miljarder någon skillnad för bostadsbyggandet? I veckan kom statliga Riksrevisionen med en granskningsrapport av stödet.
Den statliga expertmyndigheten konstaterar att stödet inte på ett effektivt sätt har stimulerat till åtgärder för ökat bostadsbyggande, vare sig generellt eller i kommuner som tar emot nyanlända. Det finns få tecken på att kommunerna, som en följd av stödet, har vidtagit åtgärder för att ytterligare öka bostadsbyggandet, enligt Riksrevisionen.
Och som lök på laxen konstaterar Riksrevisionen att de kommuner som har sökt stödet i högre grad har varit tillväxtkommuner, med större befolkning, högre bostadsbyggande och lägre mottagande av nyanlända, jämfört med kommuner som inte har tagit del av stödet.
Bostadsbyggandet hade med andra ord sannolikt varit lika lågt, eller högt, oavsett om stödet funnits eller ej.
Men visst har stödet ändå gjort någon observerbar skillnad: granskningen visar att stödet kan ha haft viss betydelse för att fler kommuner har tagit fram riktlinjer för sin bostadsförsörjning. Men konstaterar Riksrevisionen, komiskt nog, är detta är kommunerna enligt lag dock redan är skyldiga att ha!
Efter ett sådant handhavande med fem miljarder skattekronor borde man ha svårt att se en bostadssökande eller vilken annan skattebetalare som helst i ögonen.
Kommer Per Bolund, som numera avancerat till partiledare för Miljöpartiet, att få gå? Knappast. I det märkliga landet Sverige spelar det ingen roll att några miljarder skattekronor har visat sig ha missat sitt syfte helt. Allmänhet, media och väljare väljer att sila mygg och svälja kameler när det kommer till ansvarsutkrävandet.
