Emma Jaenson: Det är först när svensk medelklass drabbas...

“Utvecklingen går åt fel håll” menar Martin Lazár, kommunpolis i Botkyrka. Antalet barn under 15 år som misstänks för våldsbrott har ökat med 40 procent sedan 2015. Totalt anmäldes 18 000 brott förra året, där den misstänkte var under 15 år, vilket är en ökning med 19 procent jämfört med 2015 (SvD den 26 augusti).

I ett uppmärksammat och läsvärt reportage den 25 augusti beskrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en akademikerfamilj från Uppsala som har tvingats flytta. Familjens son “Filip” har blivit misshandlad, trakasserad och hotad till livet av ett gäng killar. Offentligheten står handfallen. BUP rådde familjen att inte anmäla till polisen: “det kommer att bara bli ännu värre”. Men när familjen anmälde ledde polisanmälningarna ingenstans. “Vi bröt ihop. Vi ringde till polisen och sade att vi inte orkar fullfölja alla ärenden, att vi inte kan fortsätta på det här sättet, [...] Jag inser att situationen är på väg till ett läge där jag kan komma att bruka våld mot barn för att skydda mina barn” berättar pappan i familjen. Men polisen rekommenderar familjen att flytta ”innan det blir ännu värre”. De tipsade också familjen om att Filip ska “ducka, böja sig, krypa ihop” och att han ska låta “dem känna att de vinner” när de kommer för att slå honom.

Personer under 15 år kan nämligen inte dömas till straff. I stället lämnas ärenden över till socialtjänsten, som kan besluta om olika insatser och stöd till familjerna. Men för något år sedan, när ledamoten i kommunfullmäktige för Liberalerna i Linköping Susanna Kellgren Lundbergs son knivhöggs i skolan upplevde hon att familjen fick ordna det mesta själva, samverkan mellan polis och socialtjänst fungerade helt enkelt inte. “Det är främst gärningsmannen som ska hjälpas tillbaka in i samhället, beskriver Kellgren Lundberg i en debattartikel DN den 22 augusti. Brottsoffret står inte i fokus.

Dagens unga gängkriminella har inte enbart frodats i den segregation som i decennier låtits fortgå, och som gjort att gäng har kunnat slå rot i förorterna. Svensk flathet och undfallenhet gentemot kriminella har varit en stark bidragande orsak till att fjortonåringar i dag kan få en familj på flykt från sin hemstad. I boken “Framtidsstaden” av Lars Åberg, intervjuas en polisinspektör: ”Det går ner i åldrarna något enormt. Trettonåriga rånare säger: ’Det är bara att snacka lite och vara gullig med en soc-tant.’ Det säger de till mig. ’Det händer ingenting innan jag blir 18. Då blir det ungdomsvårdsskola och gratis käk och så kan jag lära mig lite grejer.’ Vid 21 är de förhärdade eller ihjälskjutna.”

Den kriminelle är ju offret. Brottet bortförklaras, relativiseras eller ursäktas. Sannolikt har en stor del av de 13-åringar som mordhotar, misshandlar eller knivhugger andra 13-åringar haft en jobbig barndom. Självklart är det viktigt att förebygga att unga hamnar i kriminalitet från första början. Men det är inte speciellt sannolikt att den här individen kommer att bli en produktiv samhällsmedborgare i framtiden ändå. Snarare tvärtom. Att ha haft det jobbigt är dessutom ingen ursäkt för att bruka våld mot andra.

På grund av svensk flathet och för att politiker fortsätter att experimentera med samhället om hur man bemöter och förebygger brott, får skötsamma medborgare betala priset för att vissa ska få bete sig hur som helst. Att ungdoms- och gängkriminalitet blivit ett större debattämne är naturligtvis bra, även om det är uppenbart att detta sker först när våldet nu drabbar akademiker- och medelklassen. Men som författaren Nuri Kino påpekar i SvD:s ledarpodd (den 26 augusti) bör “riksdagen [...] stängas tills de hittar en lösning på de här problemen”.