Cypernfrågan – en verklig långkörare

Ledare
Det skulle vara lika glädjande som överraskande om detta nya medlingsförsök lyckas, skriver Bo Pellnäs.
Foto: Peter Åklundh
Det skulle vara lika glädjande som överraskande om detta nya medlingsförsök lyckas, skriver Bo Pellnäs.

Varför är det då så svårt att få till stånd en förhandlingslösning i Cypernkonflikten? Det första och grundläggande problemet är att viljan saknas, eftersom lösningen måste inrymma steg som är både komplicerade och motbjudande för parterna.

Under femtiotalet ledde greken Georgios Grivas upproret mot engelsmännen och 1960 blev Cypern en självständig stat. Grekernas vilja att förena ön med moderlandet Grekland –”enosis” – ledde till strider mellan turkar och greker på ön och bland annat en svensk FN-bataljon under överste Jonas Waern sändes 1964 in för att lugna situationen.

Striderna hade då redan urartat med en ömsesidig fördrivning av turkar norrut och greker söderut. Den cypriotiske presidenten Makarios kuppades bort från makten 1974 av grekjuntan i Aten, som med våld försökte ansluta ön till Grekland. Som svar på grekernas kupp invaderade turkarna Cypern och delade ön. Vapenvilan skapade en buffertzon mellan parterna som även klöv huvudstaden Nicosia. 1984 utropades den självständiga turkiska staten på norra Cypern. Det blev en stat som bara erkändes av Turkiet och under årens lopp har den ena internationella medlaren efter den andra förbrukats i försöken att på ett eller annat sätt återförena de två delarna av Cypern.

Nu gör FN ett nytt försök med generalsekreteraren António Guterres personligen inblandad. Det skulle vara lika glädjande som överraskande om detta nya medlingsförsök lyckas.

Varför är det då så svårt att få till stånd en förhandlingslösning? Det första och grundläggande problemet är att viljan saknas, eftersom lösningen måste inrymma steg som är både komplicerade och motbjudande för parterna. Detta även om man helt bortser från kraven på att återlämna orättfärdigt erövrad mark och fastigheter. Att ge turkarna verkligt inflytande över en gemensam stats finanser och utrikespolitik är ett högt hinder för grekcyprioterna. Turkarna kan nog se fördelar med en lösning som ger dem ökade inkomster från turism och en öppen dörr till Europas länder och marknader, men inte minst inflyttade fastlandsturkar ser länken till Turkiet som grundläggande för sin säkerhet. Man måste förstå att den turkiska armén under alla år har haft stor frihet att styra och ställa med nästan allt på den norra sidan. Frågan är om grekerna kan acceptera någon form av kvardröjande turkisk militär på ön, även om turkarna i den ursprungliga överenskommelsen1960 tilläts att ha 650 soldater på ön. Ett avtal kräver troligen en stark FN-närvaro vilket riskerar att bli ett dyrt evighetsuppdrag.

Problemen förvärras genom att Turkiet nu borrar efter olja i havet norr om Cypern i vad som grekerna hävdar är cypriotiskt vatten. Den norra turkiska staten existens utgör grunden för turkarnas förment lagliga rätt att leta olja i dessa vatten. Att de säkert skulle förlora en tvist i en internationell domstol påverkar nog inte alls den turkiske presidenten. Ett rejält misslyckande att hitta olja skulle därför gynna en förhandlingslösning. Men även Erdogans inrikespolitiska maktspel står i vägen för en cypriotisk lösning.

Bo Pellnäs

Säkerhetspolitisk kommentator, tidigare överste och gästkrönikör på BLT

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.