Att be om hjälp ska inte kriminaliseras
SVT Blekinge har ställt frågan till respektive kommunstyrelseordförande i länets kommuner om de anser att ett nationellt förbud mot tiggeri bör införas (SVT den 5 april).
Av svaren till SVT Blekinge kan man utläsa följande: Karlskronas Patrik Hansson (S) och Karlshamns Per-Ola Matsson (S) svarar tydligt att de inte vill se ett sådant förbud. Sölvesborgs Hélene Björklund (S) och Olofströms Sara Rudolfsson (S) ger svävande och otydliga svar. Ronnebys Roger Fredriksson (M) svarar däremot ja på SVT Blekinges fråga.
Det är synd att inte fler av länets högsta kommunpolitiker klart och tydligt säger nej till ett nationellt tiggeriförbud och det är beklagligt att Roger Fredriksson (M) är för, även om det inte förvånar med tanke på att ett nationellt tiggeriförbud är Moderaternas partilinje sedan i höstas.
Varför är det beklagligt?
Jo, därför att det är en grundregel i en liberal rättsstat, som enbart med mycket starka argument ska frångås, att handlingar ska vara lagliga så länge de inte skadar någon annan. Att det ser fult ut och upplevs störande för stadsmiljön att någon sitter och tigger är inte ett tillräckligt argument.
Den som förespråkar ett tiggeriförbud på offentlig plats måste därför svara på frågan vem som kommer till skada av att en fattig EU-migrant sitter på gatan med en pappmugg utanför Ica eller Konsum och vädjar till andra medmänniskor om ekonomisk hjälp. Eller för den delen om det rör sig om en hemlös person som är svensk medborgare.
Rimligtvis borde det vara mycket svårt att komma fram till ett väl underbyggt svar på hur passivt pengainsamlande skadar någon annan och därför bör det inte heller ett nationellt tiggeriförbud införas.
Samtidigt ska man inte sticka under stol med det finns allvarliga problem i anslutning till tiggeriet, exempelvis människohandel och utpressning. Detta är problem som ska tas på största allvar och som med kraft ska bekämpas. Men dessa företeelser är redan i dag, oavsett ett eventuellt nationellt tiggeriförbud, kriminaliserade. Även i fall då en tiggande person verkligen uppträder störande eller hänsynslöst kan han eller hon dömas för ofredande.
Riksdagen har också, helt riktigt, gjort det lättare att avlägsna människor som illegalt bosätter sig på annans mark.
Och även om man skulle strunta i denna principiella invändning mot ett tiggeriförbud: hur rimligt är det att kriminalisera tiggeri i en tid då polisens resurser redan är hårt ansträngda och det råder polisbrist? Även den som är för ett tiggeriförbud torde anse att det finns andra mer angelägna uppgifter som polisens resurser borde gå till än att jaga människor för att de ber andra om ekonomisk hjälp.
