Leker lika barn bäst?

Men gillar vi svenskar verkligen olika? Det är huvudfrågan i Andreas Johansson Heinös bok, som just har namnet Gillar vi olika?. Trots att boken vid det här laget mer än ett år på nacken är det uppenbart, när jag nu slutligen läser den, att dess budskap är lika aktuellt nu som då.

Heinö argumenterar trovärdigt för att svenskar, tvärtemot Aftonbladets kampanj, faktiskt gillar lika. Personer som har avvikande värderingar om jämställdhet, äktenskap, religion, med mera stöts ofta bort som avvikare. För ett öppet land, där var femte invånare har utländsk bakgrund, skapar det stora problem.

Utmaningen blir naturligtvis än större av att Sverige värderingsmässigt är ett av de mest extrema länderna på jorden. Vi är individualister som vill förverkliga oss själva, vi är sekulära, vi tror att män och kvinnor bör vara jämställda, med mera. Internationellt är denna blandning unik. Självklart finns det stora variationer även bland de som lever i Sverige, men att denna kultur är väldigt annorlunda är viktig att förstå för att vi ska kunna ta emot människor med radikalt andra värderingar.

Heinö vill också återta ordet nationalism, men är noga med att skilja på en etnisk och en civil nationalism. Den etniska nationalismen, som varit vanligast i Europa, utgår från biologiska band och ursprung.

Därmed blir nationalismen en utestängande mekanism.

Den civila nationalismen utgår i stället från värderingar och exemplifieras bäst med USA, där medborgarna svär sin ed till flaggan och till sin konstitution.

Att vara amerikan bygger på att omfamna de principer som landet bygger på, snarare än på att ha en viss hudfärg och ett visst ursprung. Därmed blir nationalismen enande och möjliggör för vem som helst att ”bli” en amerikan.

Läxan för Sverige blir att dels att erkänna att vi gillar lika och mer öppet tala om de principer som vårt samhällsbygge bygger på, dels att acceptera större kulturell olikhet utöver dessa grundvärderingar. I teorin låter detta bra, men likt många andra är Heinös problembeskrivning betydligt mer genomtänkt än lösningarna.

Medborgartester och medborgarceremonier må vara steg på vägen, men frågan är om de verkligen leder till en reell förändring. Exemplet USA, med sina motsättningar mellan olika grupper, visar dessutom att den civila nationalismen är svår att genomföra i praktiken.

Trots denna mindre brist är Heinös bok välgörande. Det är synd att den ännu inte fått särskilt stor påverkan på debatten.