Fastna inte i mjöldebatten

Som vanligt kan man räkna med att även ett antal oskyldigas vanor slunkit med i övervakningen.

Ibland är det alltför uppenbart när olika organisationer eller stater går över gränsen för vad de bör ha rätt att samla in för information, men ofta är debatten om den personliga integriteten både diffus och abstrakt. Integritet går inte att ta på, utan är mer utav en känsla, vilket gör det svårt att dra tydliga gränser.

En ny skrift från tankesmedjan Fores, Personlig integritet på nätet av Markus Bylund, försöker bringa ny klarhet i begreppet.

Enligt Bylund är det ett stort problem att integritet nästan alltid betraktas som "rätten att lämnas i fred". Detta brukar dels avse den rent fysiska rätten att få avskilja sig eller slippa oönskad närkontakt med andra människor, och dels avse rätten att undanhålla känslig information om sig själv från andra.

Utifrån det perspektivet blir det enkelt att argumentera utifrån att "den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta". Nya åtgärder, som FRA-lagen eller datatrafiklagen, kan enkelt motiveras med den konkreta nyttan medan integritetshotet blir svårt att tydliggöra.

Bylund anser dessutom detta synsätt som problematiskt eftersom det i grunden är asocialt. Den personliga integriteten blir en fråga om att dra sig undan från samhället. Ju mindre omvärlden vet om oss, desto större är vår integritet. Ett sådant koncept är inte hållbart. I stället vill Bylund betrakta den personliga integriteten som en process, där vår integritet uppstår av att vi har kontroll över hur och när vi delar med oss av information av oss själva.

För att förenkla något. Ingen människa uppträder likadant i alla situationer. På arbetsplatsen visar vi en sida av oss själva, med familjen en annan och på sjukhuset en annan. Arbetskamrater, vänner, släktingar eller läkare får alla se olika delar av oss själva, och vi delar med oss av olika information till dem.

Det är det som gör att våra relationer fungerar på att tillfredsställande sätt. Att andra har kunskap om ens sexualvanor, sjukdomshistorik eller surfbeteende kan ju faktiskt vara ett stort problem när man söker arbete, håller ett föredrag eller går på släktmiddag.

Den personliga integriteten är därför något positivt. Det styr vårt sätt att agera mot omvärlden och ger oss kraft att kunna vara den vi vill vara. Också på internet, och kanske framförallt på de sociala medierna, måste vi därför kunna förstå hur det vi delar kan användas av andra.

Undersökningar visar tyvärr att människor i allmänhet grovt underskattar hur stor spridning exempelvis en vanlig Facebook-uppdatering per automatik får. Det är också svårt att förstå vilken information som samlas in om en, och hur den kan användas.

Om det, som exempel, vid varje internetannons framgick vilken information som ligger till grund för att denna riktas mot just dig, hade det varit enklare att förstå hur ditt beteende bevakas och används. Därmed går det också att anpassa sig därefter.

Visst vore det därför bättre om företagen, som Bylund föreslår, blir bättre på att förmedla och tydliggöra konsekvensen av olika inställningar för hur man delar med sig. Men i grunden behövs också politiska beslut. Exempelvis en rätt att bli bortglömd, det vill säga att den som stänger ett konto på en hemsida också kan kräva att all information om denna ska raderas, hade varit önskvärd.

Ännu är vi i de sociala mediernas begynnelse och koderna för de ska användas är inte självklara. Men med mer konstruktiva inlägg, likt Fores rapport, kan vi nog komma en bra bit på vägen.