Strålande första dag i en ny författares liv
Odenplan
Roman
Författare: Daniel Gustafsson
Förlag: Nirstedt / litteratur
Efter skilsmässan har han lyckats få ett korttidskontrakt på en sunkig evakueringslägenhet vid Tegnérlunden. Nu ska för första gången den sjuårige sonen bo hos honom en vecka. Det är den första dagen i denna vecka som handlingen i Daniel Gustafssons debutroman ”Odenplan” omspänner. Att låta en enda dag fylla ett litterärt verk är ju ett etablerat litterärt grepp, där Joyces ”Odysseus” är paradexemplet. Daniel Gustafssons roman är inte lika omfångsrik, men det finns likheter, till exempel hur den noggranna omsorgen om detaljen aldrig låter texten haka upp sig, den rör sig med dansant musikalitet över sidorna.
”Daniel Gustafsson är debutant men ingen litterär dununge.”
Att skilsmässan blev av beror på en för huvudpersonerna plågsam omständighet, mannen har tappat tålamodet och slagit sonen i ansiktet. Men nu vill sonen alltså ändå bo hos pappa några dagar. Vad mannen gjort är oförlåtligt men ändå i viss mån begripligt, han befinner sig själv i kris och är sjukskriven för utbrändhet från sitt arbete som kulturbyråkrat med uppgift att främja kulturellt utbyte med andra länder. Han har sett denna uppgift alltmer präglas av hur kulturen ska användas för att främja handel och ekonomi. Det är inte givet att han efter sjukskrivningen ska kunna återvända till sin arbetsplats. Osäkerheten tär på honom, han plågas av en diffus smärta i buken och ska under dagen på läkarkontroll.
Denna dag inleds med att han följer sonen till skolan. De passerar Odenplan, kring vilken handlingen utspelar sig. Det är kallt och sonens vantar blev kvarglömda hemma. Han beslutar sig för att köpa nya och lämna dem i skolan så att sonen har dem när frukostrasten kommer.
Mycket skickligt låter Daniel Gustafsson så dagen förflyta. De händelser som mannen upplever kring Odenplan leder vidare till associationer, minnen, platser, möten, som alla kompletterar och bygger på bilden av vem han är liksom vad det mer konkret varit som kört ner honom i krisdiket. Han gör sitt läkarbesök och en ultraljudsundersökning av buken visar inte på någonting som skulle kunna orsaka smärtan. Han går in på stadsbiblioteket och ser där en gammal vän som han sedan länge förlorat kontakten med. Vännen ser nergången ut och någon kontakt tas inte. Han följer ändå efter den forne vännen, som om han skulle ha någon slags hemlighet att avslöja.
”Daniel Gustafsson är debutant men ingen litterär dununge.”
Han köper vantar i en butik på Odenplan, men på väg tillbaka till skolan blir han i sin tankspriddhet påkörd av en buss. Åter på läkarmottagningen spiller han bort tid i väntan på att få ett sår omsett. Men det blir inte av. Händelseförloppet får karaktär av passagerit, en botgöringsprocess, där han konfronterar sitt förflutna. Bland annat minns han hur en svensk diplomat i Pristina i Kosovo visade honom hur kulturutbyte kunde ta sig uttryck i att man distribuerade kondomer till bordeller för att motverka hiv-smitta.
Daniel Gustafsson är debutant men ingen litterär dununge. Han är professionell översättare med ungerska som specialitet. Denna tunga dags vandring mot en eventuell försoning är ändå en strålande inledning på en författarbana.
