Kultur

Linnea Axelsson har skapat ett mäktigt epos om samisk historia

bokrecension Artikeln publicerades
Augustprisnominerade Linnea Axelsson.
Foto: Fredrik Persson/TT
Augustprisnominerade Linnea Axelsson.

”Ædnan” är ett mäktigt lyriskt epos som på ett beundransvärt sätt ringar in ett sekels historiska konfrontationer mellan den samiska kulturen och det svenska majoritetssamhället, tycker Christian Swalander.

Lyrik

”Ædnan”

Författare: Linnea Axelsson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Visa mer...

”Ædnan” är något så märkvärdigt som ett lyriskt epos, en berättande text på vers, och hör alltså hemma i den mest klassiska av litterära traditioner, där man finner verk som ”Iliaden” och ”Mahabharata”, för att nämna bara ett par. Dessutom har ”Ædnan” en del ytterligare gemensamt med forntida illustra föregångare. Det handlar om kulturkonfrontationer, där det som utspelats i det förgångna sätter sin prägel på livsvillkoren för de som lever vid den tid då verken tillkommer. Här rör det sig om hur den samiska nomadkulturen tvingades ge vika för ett aggressivt och resurshungrigt svenskt majoritetssamhälle.

I sin tur födde undanträngningspolitiken motsättningar inom den samiska kulturen, när rennäringens villkor beskars så att den sydsamiska befolkningen inte längre kunde ägna sig åt den. I början av boken vandrar en grupp samer med sina renar över en gräns som de snart ska förbjudas att passera, den mellan Sverige och Norge. Det land där de i generationer rört sig mellan fjäll och kust kände ingen sådan gräns, men nu ställdes den ogenomtränglig i deras väg.

”Ædnan” är berättelsen om två familjer och tiden är från 1900-talets början till nutid. Det betyder att den triumf som samer kunde uppleva när utslaget för något år sedan kom i Girjasmålet, där de tillerkändes rätten till jakt och fiske i det aktuella området, finns med. Det är ju för övrigt en lite underlig dom, samerna fick rätten till jakt och fiske men inte förvaltningsrätten.

Många år senare ska en släkting hitta en bild från ett mentalsjukhus där barnet vuxit upp och fotograferats. Bildtexten är kort och lakonisk: Sinnessvag man.

”Ædnan” är indelad i korta avsnitt, där olika personer för ordet och det blir alltså en skiftesrik och mångfacetterad historia, framburen av en mångstämmig samling subjektiva perspektiv. Tidigt möter vi en mor som får se ett av sina barn falla och skada benen svårt. Ett syskon tvingar lappfogden familjen att lämna ifrån sig. Många år senare ska en släkting hitta en bild från ett mentalsjukhus där barnet vuxit upp och fotograferats. Bildtexten är kort och lakonisk: Sinnessvag man. Frågan blir självklar: var han det eller blev han det?

Ett centralt motiv är kampen mellan människa och natur, i kontrast till den samiska traditionens samlevnad med och delaktighet i naturgivna villkor. Nu spränger gruvbrytningen upp marken och fiskevattnen förstörs av vattenkraftsutbyggnaden. Vattenfall är ett företagsnamn som återkommer många gånger. Utmed de stora dammarnas nya strandlinjer får samerna sina nät förstörda av den skog som står död under vattenlinjen, och som inte röjdes bort när dammarna anlades.

Det är beundransvärt hur väl Linnea Axelsson mäktat hantera och levandegöra ett historiskt skede, och dessutom i lyrisk form.

Boken slutar med en begravning på Karesuando kyrkogård. En gammal kvinna har gått bort och bland de sörjande syns de traditionella samedräkterna. Prästen har uppsökt de anhöriga för att få något personligt att tala om vid jordfästningen. Det har gått sådär, och det är något man som läsare inser är ofrånkomligt. Hur skulle de anhöriga kunna berätta allt som finns i den långa och händelserika historia som återgivits på de föregående sjuhundrafemtio sidorna.

Det är beundransvärt hur väl Linnea Axelsson mäktat hantera och levandegöra ett historiskt skede, och dessutom i lyrisk form. Det händer någon gång att versen blir som talspråk på brutna rader, men i stort sett känns den lyriska formen otvunget ledig med bevarad koncentration och stringens.