Jakob Nilsson: Jakob Nilsson: ”Öppna inte dörren för spandexmarodörerna, Blekinge!”

”Kan du inte röra på dig eller?” skriker en aggressivt medan en annan demonstrativt stannar på gångbanan. Snopet tar jag ett steg tillbaka, sväljer ett ilsket vrål om att jag har företräde.

Vi förstår inte varandra.

På väg därifrån kommer tankarna i takt med hjärtslagen.

De är för många. Kan vi verkligen upplåta asfalt till så många cyklister när det inte finns nog till oss fotgängare?

I Malmö där jag bor sker var fjärde resa på cykel, enligt kommunen. Fler lär det bli. Och snudd på alla tycks cykla med ett leende på läpparna.

Och varför inte? Med varje tramp för de ju både sig själva och planeten in i en bättre framtid.

Men tankarna har fortsatt ända sedan dess. Jag vet att jag riskerar att uppröra många med att skriva denna krönika. Vänner. Läsare. Kollegor på redaktionen. Till dem vill jag säga: missförstå mig rätt. Det här handlar om en viss typ av cyklister som kommit på ett perfekt brott. Bakom tvåstegsraketen att de både tar hand om sig själva och miljön trampar de på som bussen i den gamla 90-talsthrillern ”Speed” – utan hänsyn för fotgängare som undertecknad. Och utan en tanke på om det är cykelbana, trottoar eller väg de flyger fram på.

De är de som får mig att koka som gubben i flanellskjorta längst bak i studion i ”SVT Debatt”. Lockar tankarna vidare i mörkret:

Kan vi inte hjälpa isbjörnarna på plats i stället?

När Malmö utsågs till världens sjätte bästa cykelstad förra året höjdes visserligen en del kritiska röster. Men då handlade det mer om listplaceringen var berättigad när det fortfarande finns mycket att göra beträffande cykelbanor och framkomlighet.

”Malmö stad arbetar aktivt för att stimulera cykling” står på kommunens hemsida.

Guidade turer på cykel. Nytt liv åt övergivna cyklar. Hyrcyklar. Det låter härligt allting.Men vad görs för oss som föredrar apostlahästarna?

I Blekinge har jag ännu inte fått hoppa undan för att rädda mig. Men kommunala satsningar som ”Ronneby cyklar” och Karlskronas ”Lös det med cykel” skrämmer. Öppna inte dörren för spandexmarodörerna!

Nu när den mörka och kalla tiden är här blir cyklisterna tack och lov färre. Men snart är det vår och sommar igen. Som fotgängare som dagligen rör mig på Malmös gator känner jag mig då ständigt otrygg. Hur ska vi bete oss? Vad förväntas av oss? Helst ska vi väl hålla oss hemma helt och hållet, låta det heliga folket rulla fritt.

Men vi var här först, de borde anpassa sig efter oss. Cykeln uppfanns väl först på 1800-talet?

Tänk om det går så långt att vi fotgängare tvingas följa cyklisternas lagar? Gå runt med ringklocka om armen och hjälm på huvudet… hur skulle det se ut?

Nej, denne Sverigeleden-ovän har tigit länge nog.

Lockas snart till slagord:

”Inga cyklister på våra gator!”

Men det får man väl inte säga i den här jävla cykelstaden. Så jag skriver det här till er istället. Ta det som en varning.