Kultur

Dublin anropar, 100 år senare

Kultur ,
James Joyce ”Dublinbor har översatts av Erik Andersson.
Foto: /TT
James Joyce ”Dublinbor har översatts av Erik Andersson.

Liksom ”Ulysses” härom året, kommer nu även James Joyces framstående novellsamling "Dublinbor" ut i Erik Anderssons lyhörda nyöversättning. Den irländska huvudstaden vid förra sekelskiftet lever upp igen i all sin lokala mångstämmighet.

fakta

Dublinbor

Noveller

Författare: James Joyce

Översättning: Erik Andersson

Förlag: Albert Bonniers

Visa mer...

”Hans själ domnade långsamt bort medan han hörde snön falla genom rymden sakta och lätt och lätt och sakta likt allas yttersta ände sänka sig över alla levande och döda.” Eller nej? Faller snön inte ”genom rymden”, utan ”genom universum”? Och detta som om det var ”dess sista bestämmelse”, inte ”likt allas yttersta ände”?

Översättarkonsten handlar om tolkningar och justeringar, individuella tonfall och temperament. Knappast någon exakt vetenskap, alltså, i synnerhet inte i fallet James Joyce, vars ofta avancerade språk och öppna berättarstrukturer inte sällan erbjuder en mängd ingångar och lösningar i överföringen till målspråket. Litteraturhistoriens kanske vackraste snöfall är det i vilket fall, den sista meningen i den sista novellen ”De döda” ur exilirländarens tidiga novellsamling ”Dublinbor” (publicerad 1914, men skriven ett decennium tidigare). Och vackert oavsett om det läses på engelska, i Thomas Warburtons klassiska översättning från 1956 eller i Erik Anderssons nu utkomna version.

Liksom i ”Ulysses” kan man i fråga om ”Dublinbor” generellt hävda att Anderssons version är mer i harmoni med vår tids idiom

Liksom med Joyces storverk ”Odysseus”/”Ulysses”, en av världslitteraturens märkligaste skapelser, finns alltså även denna fina novellsamling nu att tillgå i två förträffliga svenska tolkningar. Inte heller i det här fallet handlar det om att Warburtons översättning känns särskilt gammalmodig (lokalkoloriten och den tidstypiska munarten bör ju inte trollas bort) eller lider brist på språkligt raffinemang, men inte heller om att Anderssons översättning därmed skulle vara överflödig.

Snarare handlar det alltså om olika temperament, olika val av språkliga klangfärger. Liksom i ”Ulysses” kan man i fråga om ”Dublinbor” generellt hävda att Anderssons version är mer i harmoni med vår tids idiom, medan Warburtons har en något mer högstämd (dock inte högtravande) prägel. I övrigt kan det ju kvitta om titelfiguren Eveline av sin tilltänkte fästman Frank kallas för Poppens eller Plutten; berättelsen om den unga kvinnan som i slutändan inte förmår lämna sitt hårda och illusionslösa vardagsliv i Dublin till förmån för en lockande men osäker tillvaro i Buenos Aires är ju under alla omständigheter djupt gripande i all sin undertryckta bedrövelse.

Joyce själv står i begrepp att lämna Dublin och Irland för gott; avlägsna sig från sitt gamla, förlamade, skumt upplysta och ännu en tid av England styrda hemland för kontinentens ljus och modernitet.

Med den melankoliska försjunkenheten i den ovan citerade snöiga slutscenen – som Jenny Tunedal också nämner i sitt utmärkta efterord, bland det mest insiktsfulla jag läst om Joyce på länge – avrundar alltså författaren sin samling med femton berättelser om helt vanliga människor och deras vardagsliv i Dublin kring förra sekelskiftet, från barndom via ungdom och vuxenliv till ålderdom och död. Och här mot slutet, när människan håller på att blekna bort ”i en grå och ogripbar värld” (Andersson), är det som om Joyce inte bara sätter punkt för sin egen novellsamling, utan för en hel världsåskådning och livskänsla, en epok i människans historia. Joyce själv står i begrepp att lämna Dublin och Irland för gott; avlägsna sig från sitt gamla, förlamade, skumt upplysta och ännu en tid av England styrda hemland för kontinentens ljus och modernitet. Men han gör det med nostalgisk blick och med den oförfalskade kärlek till hemorten och dess invånare som han åtminstone i sin litteratur aldrig kommer att svika.

Erik Andersson har översatt James Joyce ”Dublinbor”.
Foto: Dan Hansson / SvD / TT
Erik Andersson har översatt James Joyce ”Dublinbor”.

”’Dublinbor’ är inte konst för konstens skull, utan för människornas", skriver Tunedal. Ja, uppenbart så i just den här samlingen berättelser, där Joyces penna ännu inte klottrat fram sina formmässigt avancerade språkrymder i ”Ulysses” (1922) och ”Finnegans Wake” (1939). Förvisso har även dessa modernistiska mästerstycken som sagt de särpräglade Dublinborna i brännpunkten, men nu återgivna som utsprängda skärvor i en fragmenterad och oformlig värld. Härav också möjligheten för oss att införliva läsningen av ”Dublinbor” med en vemodig, kanske rentav sentimental blick på den gamla, tradiga och inte sällan fula världen som åtminstone befolkades av verkliga och lokalt förankrade människor. Individer som i all banal vardaglighet också bottnar i sin särart, sina drömmar, kärlekar och tillkortakommanden. Så blir fader Flynn, den förälskade pojken på North Richmond Street, det sympatiska men lätt elegiska paret Gretta och Gabriel Conroy , ja till och med de moraliskt tvivelaktiga kavaljererna Lenehan och Corley våra alldeles egna levande släktingar, grannar eller vänner. Och vi måste se dem och lyssna på dem som de genuina figurer de faktiskt är, innan också våra själar närmar sig ”det område där de dödas väldiga skaror dväljs”.

fakta

James Joyce

Född: 1882 i Dublin, död 1941 i Zürich

Böcker i urval: ”Dublinbor” kom 1914 och översattes för första gången till svenska av Emelie Kullman 1931. Thomas Warburtons översättning kom 1956.

Joyces roman ”Odysseus/Ulysses” som kom 1922 räknas som en av 1900-talets mest betydelsefulla romaner. Andra kända böcker är den delvis självbiografiska ”Porträtt av konstnären som ung” och ”Finnegans Wake”.

Bokens första mening: ”Den här gången fanns det inget hopp: det var hans tredje slaganfall.”

Visa mer...