Kultur o Nöje

Var vore vi utan 1960-talet?

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Miriam Forsberg, Karin Bengtsson och Jesper Feldt spelar upp relationskomedidramat "Maken" i en kongenial scenografi av Johanna Mårtensson, som också har skapat tidskänsla från cirka 1970 med typiska kläder.
Foto:

Romanen "Maken" från 1976 har översatts till en teaterpjäs fyrtio år efter publiceringen. Resultatet blir en rolig påminnelse om vilken enorm betydelse 1960-talet hade för vårt samhälle.

Maken

Var & när: Karlshamns stadsteater, 19/11

Pjäs av: Ninna Tersman efter Gun-Britt Sundströms roman

Regi: Lena Mossegård

I rollerna: Jesper Feldt, Miriam Forsberg, Karin Bengtsson

Scenografi & kostymdesign: Johanna Mårtensson

Ljusdesign: Sofia Linde

Komposition & ljuddesign: Magnus Larsson

Mask- & perukdesign: Linda Gonçalves

Studiomusiker: Anders Sjögren (tenorsax, altsax)

Inläsning: Monica Stenbeck

Det handlar om Martina och Gustav, ett aningen udda kärlekspar i studentmiljö åren kring 1970. De dras till varandra och vi får som publik följa dem under fem år med ett modernt från-och-till-förhållande.

Gun-Britt Sundströms roman "Maken" räknas som en modern klassiker och får fortfarande nya läsare. Historien om det unga paret som kämpar för och med sin relation berättas i boken till stor del som en personlig berättelse, inre monolog hos Martina.

Här har dramatikern Ninna Tersman gjort sitt genidrag och låtit Martinaspelas av två olika skådespelare som är likadant klädda och med samma frisyr. Det ger precis rätt effekt, nämligen att vi inte tröttas av longörer och får se skillnaden mellan den yttre och inre verkligheten hos huvudpersonen.

Man känner också mycket väl igen Gun-Britt Sundströms glatt småironiska tilltal från boken, utan att allvaret försvinner.

Nu har pjäsen turnerat runt landet i en och en halv månad (premiär i Nora 3 oktober) och har i allmänhet fått goda recensioner. Det var mycket riktigt också en välspelad version vi fick se på Karlshamns stadsteater.

Möjligen kan man ha en invändning mot att Jesper Feldt ibland blev lite väl komisk i sitt spel, möjligen beroende på feltänk i regin. Problemet är förstås att eftersom vi inte får någon inre monolog från Gustav utan bara från Martina, blir han av nödvändighet en smula endimensionell.

Pjäsen känns ändå fräsch och man känner igen många av de problem de båda ungdomarna har med att kombinera tvåsamhet med frihet. Förnuftet får ibland se sig överkört av hormonerna, eller om det möjligen är kärlek.

Den hade dock absolut inte kunnat utspela sig tio år tidigare. På 1950-talet fanns exempelvis inte p-pillret och jämställdhetskraven sågs i majoritetssamhället då oftast som dåliga skämt. "Maken" blir en tydlig påminnelse om den revolution som trots allt skedde under 1960-talet.

Att de 50 år som gått ändå inte har raderat den mentalitet som ligger bakom alla övergrepp vi hört om de senaste veckorna är bara att beklaga. "Maken" känns ändå som en frisk fläkt från ett optimistiskt årtionde där man vågade experimentera och kvinnorna äntligen fått självbestämmande.