Kultur o Nöje

Brutalt, blodigt och roligt

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Samurajer, vikingar och riddare slåss med och mot varandra i Ubisofts nya spel ”For honor”. 2 bilder
Foto:Ubisoft
Samurajer, vikingar och riddare slåss med och mot varandra i Ubisofts nya spel ”For honor”.

På alla hjärtans dag släpptes For Honor. Ett spel som ger ifrån sig hjärtskärande läten, har en stridsteknik som gör en småkär men har för mycket förkärlek till att knuffa ut folk från höga höjder. 

For Honor

Släpptes: 14 februari

Utgivare: Ubisoft

Utvecklare: Ubisoft

För PS4, Xbox One och PC

Handlingen känns, med all respekt, som påkommen av en sjuåring. Samurajer, vikingar och riddare slåss med och mot varandra. Det är grejen. Och jag gillar det.

Det är en inramning som lockar och det är ett spel som man nästan omedvetet har längtat efter. 

De här tre grupperingarna har lurats att slåss mot varandra av en krigsgalen gärningsman. Men det spelar mindre roll, helt ärligt. Handlingen är verkligen inte särskilt viktig. For Honor är ett spel som har skapats för att spelas online.

Där finns det några olika lägen att ta sig an. 1v1, 2v2 och två varianter av fyra mot fyra, vilket helt logiskt är de populäraste spellägena. 

Stridssystemet är snyggt uppbyggt och lämpar sig definitivt bäst med en handkontroll i nävarna snarare än med tangentbord och mus. Man väljer aktivt vilket håll man vill försvara sig från eller attackera mot, vilket är något nytt för denna typ av stridsspel. Reaktionsförmågan sätts därför ständigt på prov och ger det hela en härlig twist. Taktiken vävs in med olika kombinationer beroende på vilken hjälte man har eller vilka färdigheter man har låst upp.

Hjältarna är tolv stycken och de skiljer sig ganska rejält åt. Det finns blytunga slaktare, tunt rustade lönnmördare och en bunt hybrider där emellan. De fördelas då mellan de olika grupperingarna, men de slåss med och mot varandra i de konstellationer som spelarna väljer.

Diversiteten uppskattas starkt. Det något fattiga utbudet i antalet kombinationer man kan genomföra vägs upp av att man när som helst mellan rundorna kan byta krigare och få blodad tand på nytt, så att säga. I en jämn fight är det ett duktigt roligt spel. Man sitter som på nålar och avväger attackerna med en fnittrande omsorg. Tills man blir omringad eller utknuffad från ett stup...

Jag har hört hur folk skämtsamt kallat detta för en "sparka folk över kanten”-simulator. Det är inte ett skämt helt taget ur luften. Det händer inte överdrivet ofta, men helt ärligt; hade det ens behöva vara en faktor? Det är en onödig Super smash Bros-effekt.

Jag trodde även att jag skulle behöva beklaga mig över singel-spelarläget, men faktiskt inte. Ubisoft har lagt lagom mycket krut på denna del och det är ett bra, avslappnande tillfälle att få testa på de olika hjältarna. Och sparka folk över kanter.

Storyn spelar som sagt nästan ingen roll men det är ju rätt trevligt att kolla på en halvmysig filmsekvens eller två när man vilar fingrarna.

”For Honor” bringar en hel del spelglädje till den som tar sig an det. Striderna varierar mycket och klichén att det aldrig är för sent att vända på steken har en högre sanningshalt här än i många andra spel. Det är något nytt, det här. Variationsmöjligheterna i hur hjältarna kan se ut, och vilka attribut de har, öppnar upp för en relativt lång livlighet på servarna, tror jag. Med en lyckad expansion förmodar jag att ”For Honor” kommer att vara aktuellt till nästa alla hjärtans dag också.

Med en sådan här brutal finess vore det bara rättvist.