Kultur & Nöje

Kristina Sandberg: Ta itu

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Kristina Sandberg skriver om en kvinna som vill ta itu med sitt liv men istället går itu själv. Ta itu är en nyutgåva av en roman som kom före succén med Maj-trilogin.

Ta itu

Författare: Kristina Sandberg

Förlag: Norstedts

Ända sedan jag skildes från Maj, den missanpassade hemmafrun i Kristina Sandbergs senaste tre böcker, har jag saknat henne. Jag har saknat att reta mig på henne och oroa mig för henne, och jag har sett fram emot att läsa mer av Sandberg och kanske lära känna fler hatkärleksobjekt. Ta itu är en nyutgåva av en roman som utkom för första gången 2003, vilket också gör den intressant som en sorts förspel till trilogin om Maj.

Inledningen är alla ångestsceners moder, ett vänsterprassel som egentligen inte ger något men som däremot säger en hel del om den tomhet som huvudpersonen Maria befinner sig i. Hon har fått ihop det med läraren på den distanskurs i konsthistoria som hon har anmält sig till i någon sorts försök att komma utanför den invanda sfären. Hemma väntar maken Anders och hans frågor om vad det här med studierna ”egentligen ska leda till”. Och de två barnen, elvaåringen och sjuåringen. Och ett ganska andefattigt deltidsarbete på en arbetsplats med det vanliga tjafset om gardinval och fikarutiner.

Maria hade önskat sig något som ”öppnade, släppte in” och inte ”pressade sig inåt, över”. Det har inte blivit som hon hade tänkt. Istället för en sorts befriande eget rum har studierna mest inneburit ytterligare ett måste, ytterligare ett område där hon på ett plågsamt sätt känner sig otillräcklig. Bara ibland tycker hon sig höra en annan, starkare röst inom sig.

    De stängda dörrarna blir allt fler i Marias liv. Många av dem stänger hon själv för att freda sig mot barnens krav, kollegernas skvaller, vännernas kontaktförsök och makens drömmer om att satsa på familjen och kanske flytta till något större (förutsatt att Maria börjar jobba heltid igen). Kristina Sandberg bygger metodiskt upp ett korthus som blir allt svajigare i takt med att Maria allt oftare häller upp en bottenskyla whisky för att ta sig igenom orosmomenten (”Det är jag värd”), kommer med undanflykter, simulerar migrän. Bristen på vila smittar också av sig på läsningen. Boken smyger sig på och biter sig fast som en sorts envis spänningshuvudvärk.

    Sju år före framgångarna med Att föda ett barn är Sandberg redan mycket säker i sin stil. De korta scenerna är skenbart enkla men också så effektivt skrivna, både var för sig och som myrsteg i en vindlande rörelse mot botten. Precis som i böckerna om Maj är språket organiskt sammanvävt med bokens huvudperson och följer henne som en skugga genom alla yttre och inre rum. Det är ett språk som, i likhet med verklighetens tankar och samtal, ofta vänder på en femöring när förtrolighet byts mot hån eller när stolthet slår över i skam.

    Ta itu utspelar sig på 1970-talet, då kvinnor har betydligt fler arenor att vara på än de hade en generationen tidigare. Den nya friare tillvaron är samtidigt fylld av till krav förklädda ”möjligheter”, nu när en kvinna måste hinna med att både arbeta och ta hand om hemmet. Maria är betydligt mindre hemmastadd i köket än sin egen mamma men samtidigt plågsamt medveten om lökskräpet i kylen och kissfläckarna på toaletten – allt hon borde ”få undan”, istället för att sitta och stirra i en bok utan att minnas vad hon just har läst. Litteraturens tidsmaskin gör det den brukar göra: får oss att titta närmare på vår egen tid och ställa obekväma frågor om hur mycket som egentligen har förändrats.

    Kristina Sandberg har som bekant gjort sig ett namn genom att skriva närmare femtonhundra sidor om en hemmafrus vardag med småtvätt och blankade diskbänkar. Det säger något om hur skicklig hon är, men det vittnar också om att hon inte är den som gör det lätt för sig. Inte heller Ta itu är något enkelt projekt. Författaren måste få läsaren att engagera sig i en konstant avig och avvisande huvudperson som dessutom tillåts ta upp det mesta av syret, på bekostnad av alla övriga personer i boken.

    Ömsom beundrar jag Sandbergs mod att låta somligt förbli outvecklat, ömsom blir jag frustrerad och vill veta mer, inte minst om vem Maria var före krisen. Det kan vara ett tecken på att jag har fått en ny dysfunktionell vän från böckernas värld.

    Fakta

    Kristina Sandberg

    Född: 1971

    Bor: I Stockholm (uppväxt i Sundsvall)

    Är: Legitimerad psykolog, författare

    Böcker: I vattnet flyter man (1997), Insekternas sång (2000), Ta itu (2003), Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014).

    Bokens första mening: Han lät inte, inte som Anders.

    Visa mer...