Feature

Kerstin Porshed: Det fiffiga gömstället är som borttrollat

Feature Artikeln publicerades

”Om jag börjar vimsa om det när vi kommer hem, då ligger alla korten här”, sa jag. ”Mmmm..”, sa maken och fortsatte att packa.

Två veckor senare var det dags att borsta bort resdammet, packa jobbväskan och gå tillbaka till verkligheten.

Det var då att jag inte kom på var jag la det fulltankade busskortet, jobbets passerkort och de andra viktiga tingen som brukar ligga i min plånbok men som jag inte ville släpa med mig på semestern.

Det är fullkomligt rensopat från hjärnan. Det enda jag kommer ihåg är var jag stod i köket när jag berättade för maken var jag gömde dessa kort. Och jag kan fortfarande känna hur nöjd jag var med mitt fiffiga gömställe (som måste vara i närheten av kaffebryggaren eftersom jag får en märklig förnimmelse av att det "bränns” när jag är där)

Vilket det gömstället var, har dessvärre ingen av oss minsta aning om en vecka efter hemkomsten.

Det är precis som den där hösten för många år sedan när vi, efter att ha blivit tagna på sängen av den första bitande kylan, bestämde att när det blev varmt igen skulle barnens vantar, mössor, långkalsonger och raggsockor läggas i en stor påse och stuvas undan på en riktigt lättillgänglig plats. Allt för att vi snabbt skulle kunna plocka fram dessa plagg den morgonen när kylan slog till – och inte ränna omkring och panikleta efter saker som letat in sig i olika byrålådor och skåp. Alternativt desperatköpa nya småpaltor på vägen hem efter jobbet.

Behöver jag säga hur det gick med den påsen?

Den var naturligtvis bortrollad när den behövdes som bäst. Trots att hela familjen var engagerad i eftersökningarna så hittade vi den inte.

”Sluta leta så dyker kläderna upp av sig själva”, fick vi höra då. Och det är precis det jobbarkompisarna säger nu också när innehållet i min plånbok är på vift.

"Ni bor ju faktiskt inte i något jättestort slott”, var det till och med en som dristade sig att säga.

Och visst har de rätt i det. De där hemstickade sockorna och svindyra mössorna dök faktiskt upp till slut.

En sommardag sju år efter försvinnandet röjde vi i hallen och hittade en välfylld påse, inknölad längst in i garderoben där alla gamla jackor som vi ”kanske ska använda en dag fast inte just i dag” bor.

Då hade dess innehåll för länge sedan passerat bäst före datum för våra barn. Men det fanns andra frusna själar som blev desto gladare när vintern kom det året.

Tyvärr finns det inget användningsområde för spärrade busskort och inaktiverade låskort, så det är väl bara att skratta åt eländet när det nya gömstället avslöjas om några år.

Eller så får jag göra som kollegan som köper nya adventsljus inför varje december när hon inte hittar dem hon köpte året innan: Rycka på axlarna och acceptera att vissa saker är som de är och att det finns värre saker att drabbas av än ett vimsigt sinnelag.

Dessutom är det ganska trevligt när maken går upp tidigare för att skjutsa mig ända fram till jobbets dörr om morgnarna.

Vem vet, jag kanske låter bli att berätta att mitt nya busskort redan har kommit med posten.