Kerstin Porshed: Kerstin Porshed: Även vi tidsfascister har våra svaga punkter

Vi är tidsfascister av den allra värsta sorten.

– När det är middag kommer man i tid. Och det är lika oartigt att dyka upp en halvtimme för tidigt som att komma en halvtimme för sent. Säger vi till varandra och nickar i präktigt samförstånd. Fastän vi är fullständigt medvetna om att inga normala människor kommer på klockslaget när andra ska bjuda på mat.

För det vet ju alla att den där kvarten är guld värd att fixa det allra sista; duka, föna håret, snyta ungarna eller vad det nu kan vara.

Men så är det inte i vårt hus. När klockan klämtar står vi där i stram givakt och väntar på gästerna.

Vänner som sölar med tiden har vi sedan länge specialbehandlat.

Till exempel min bästis sedan ungdomsåren, som har en synnerligen lättsam inställning till tid.

Hon och hennes lika tidssölande sambo är förvisso världens trevligaste människor, men de gillar att säga saker som ”Vi syns kring tolv eller dyk upp hos oss under eftermiddagen.”

Sådana regler gäller så klart inte med oss. Så under några år fick vi ha en liten uppfostringskampanj.

När de sa att de komma till oss ”vid tvåtiden” fick de inte middag förrän fem, vilket gjorde att de under några år fick vänta uthungrade på maten i minst en timme efter att ha kommit släntrande vid halv fyra-snåret.

Och om vi ska ut på utflykt tillsammans ljuger vi om avgångstiden och lägger till minst en timme, så att det inte blir som den där gången när vi skulle flyga med dem till London.

Då skulle de bara ta en liten öl för att fira semestern, kolla på värsta whiskyn i tax-freen och trumla (obs: bra ord på riktig blekingska för att fingra på något) på varenda parfymflaska.

Att de ropade upp våra namn fattade ingen av oss, det är ju ingen som hör vad de säger i de där bröliga högtalarna. Men vi andra två såg ju att klockan var farligt nära boarding.

Den resan började med en språngmarsch av sällan skådat slag och när vi sedan stod där genomsvettiga och redo att gå ombord, fick vi en rejäl utskällning. Det var så pinsamt att mina tår kröker sig bara jag tänker på det.

Frågan är vad jag själv skulle behöva för specialbehandling för att komma i tid till jobbet.

För precis som solen har sina fläckar har även vi tidsfascister våra svaga punkter.

Min är att stressa på morgonen. Jag skulle kunna snooza i timmar om jag tillät mig själv att göra det. Det hjälper ju ändå inte hur tidigt jag än ställer klockan. Precis innan jag ska gå hemifrån finns det alltid något litet som jag bara måste fixa innan jag ger mig iväg.

I ärlighetens namn ska nämnas att lika svårt som jag har att ta mig till jobbet, lika svårt är det att släpa sig därifrån i tid.

Det är min andra svaga punkt, men den är åtminstone lätt att förstå sig på.

När jag ”bara ska” skicka ett sista mejl är jag nämligen fullständigt medveten om att den som kommer först hem till oss också är den som börjar fixa maten.

Och vet ni – det finns inget bättre än när man lyckats förhala hemgången så perfekt att middagen precis är färdiglagad när man stiger in genom dörren.