Martina Bigert: ”Jag vill berätta historier som saknas”

Mångsidiga Martina Bigert är serieskaparen och manusförfattaren bakom en rad tv-produktioner, senast relationsdramat “Systrar 1968”, vilket hon har skrivit tillsammans med parhästen Maria Thulin. De har även skrivit manus till tv-serien “Gynekologen i Askim”, vilken förärades med tv-priset Kristallen i kategorin Årets bästa dramaprogram 2008.

– Ett sådant pris säger man inte nej till. Vi berättade med en helt ny röst och försökte ta nya vägar. Roligt att det uppmärksammades, säger hon över telefon från sin mans lilla lägenhet i Montmartre i Paris.

Sju år lade hon och Maria Thulin på “Systrar 1968”.

– Det är ovanligt att två kvinnor skriver manus och skapar världar tillsammans. Hade vi inte haft varandra hade jag blivit tokig. Om någon tappar orken kan den andra ge kraft. Det är också roligt att jobba ihop. Under en bra arbetsvecka glömmer jag bort tiden, det är som en lek. Det är roligt att få leka som 55-åring.

Utöver manus har hon även författat en del böcker och regisserat filmer, däribland “Allt om min buske”, där hon drev med mansbilden.

– Efter den filmen fick jag anonyma hatmejl i ett halvår, så jag blev lite avskräckt från att regissera. Men med “Systrar 1968” är det tvärtom, jag har fullt upp med att besvara alla trevliga mejl. Så snart är det kanske dags att regissera igen.

Uppväxt i Skövde som mellanbarn fick hon arbeta för att få föräldrarnas uppmärksamhet – pappa var lärare och mamma var barnmorska.

– Jag spelade teater för att få uppmärksamhet och fick väldigt mycket utrymme.

Tidigt var hon självständig. Skaffade pojkvän som 15-åring och skötte skolan själv. Vid fyllda 19 flyttade hon till Stockholm och började plugga juridik vid Stockholms universitet. Men när hon hade burit på känslan av att tillvaron på juristlinjen var rätt ojämnställd bestämde hon sig för att uttrycka det genom sin konstnärliga ådra. Med andra ord, det var hög tid för en radikal feminist att träda fram: seriefiguren Barbara.

Barbara var lite egen. Hon hade inga armar och hon uttryckte sina inre tankar med könet. Efter några publiceringar i Galago uppmärksammades Barbara av Monica Gunne på Aftonbladet och snart tog hon plats både i Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Barbara blev en succé.

– Det betydde jättemycket för mig.

Så trots att Martina var närmast klar med juristlinjen valde hon konstens bana.

– Nu kan jag tycka att det var modigt av mig. Viljan att följa mitt hjärta var väldigt stark, det gick inte att vara rationell.

Sedan har det ena gett det andra: seriealbum, animerade filmer och novellfilmer, regi av reklamfilmer i 6–7 år (“en bra filmskola”). Och sedan 15 år tillbaka skriver hon manus för film och tv.

– Jag har inget alternativ, det här skapandet är jag! Det är det jag är bra på och jag känner att min röst behövs. Jag vill berätta de viktiga historierna som saknas.

Varva ned gör hon som bäst genom att dansa, helst omgiven av människor hon tycker om. Eller genom att vara tillsammans med djur.

– Jag älskar djur och är en slags kvinnlig doktor Dolittle. Som barn hjälpte jag till hos en veterinär på gatan bredvid. Jag hade en fransk bulldog som dog för ett år sedan. Nu reser jag för mycket, men när jag fyller 60 ska jag köpa mig en ny. En fransk bulldog är flera djur i ett: ekorre, gris, säl och hund.

Hur uppfattas du som person?

– Jag tror att jag uppfattas som någon som aldrig ger sig, någon med överskottsenergi och snäll. När jag känner mig bekväm är jag social, annars inte. Med mina vänner är jag väldigt social. I framtiden vill jag tillbringa mer tid med dem, de är min utvidgade familj.

Några omvälvande framtidsdrömmar finns det inte, av en enkel anledning:

– Jag lever min dröm. Jag vill fortsätta att leva den, fast mer intensivt – för att kunna hinna med minst tre tv-serier till och några filmer innan jag fyller 65, säger Martina Bigert.