Yngve Andersson: Det våras för jobbcoachen
Åtminstone om de nya coacherna är av samma kaliber som en del av dem som var i farten senast det begavs och kvällstidningarna dag efter dag efter dag, och även efter dag, fylldes av artiklar om arbetslösa som inte fick hjälp till jobb men väl se på gamla filmer, spela spel, lära sig att sticka eller på egen hand ge sig ut och söka jobb. Vuxendagis hette det om verksamheten. Allt medan de statliga miljonerna rullade in till coach-företagen.
However. Jag har ett minne av arbetsförmedlingen då jag var inskriven där i tre månader, tror jag det var. Det en halv evighet sedan och berodde på att jag slutade mitt fasta jobb på BLT ett par, tre år före pensioneringen. Jag var bland annat less på att fara 18 mil till ett halvtimme långt möte i Karlskrona.
Som arbetssökande skulle man anmäla sig på arbetsförmedlingen varje dag, om jag inte minns fel. Man måste söka jobb själv med hjälp av arbetsförmedlingens dator. Den såg åldrig ut och gav ett bastant intryck. Familjen Flinta kan ha ägt den tidigare.
Runtomkring mig satt människor och bläddrade förstrött i Platsjournalen medan jag sökte efter jobb som budbilschaufför, buskröjare, bodbiträde och liknande. Det gick inget vidare. Men så en dag lyste det grönt och vid dörren blev jag mottagen av en arbetsförmedlare. Hon var hur trevlig som helst, nättopp entusiastisk, och hade två sysselsättningar att erbjuda mig.
För det första kunde jag söka platsen som informatör vid Malmöpolisen. Jag tackade artigt nej.
Då tittade hon forskande på mig och frågade om jag var intresserad av att gå en kurs som hette ”Belysning av det offentliga rummet”.
Nja, inte direkt, svarte jag. Fast ändå . . . det lät ju inte så illa, nästan något åt arkitekthållet. Belysningsarkitekt, ja varför inte. Erinrade mig att jag faktiskt ägde en gammal linnekavaj och ett snöre att ha istället för slips kunde nog makan ordna.
Dock övergav jag snabbt tanken sedan jag kommit till klarhet om att det ju troligare handlade om att byta trasiga lampor i gatubelysningen. Belysning av det offentliga rummet, bah . . . Allting är inte vad det synes vara.
Mittåt. Det verkar inte finnas någon plan för hur den nya arbetsförmedlingen ska fungera, inte mer än att den ska privatiseras. Men det viktigaste var ju att ge de 4 500 sparken. Sedan ordnar det väl sig på något vis. Fast när jag kollade i min kristallkula och slog in ”arbetsförmedlingen” så sprack den och ut vällde en tunn gul rök. Det bådar inte gott.
I måndags följde jag teves Morgonstudion från kvart över sju till halv nio, ungefär. Programmet innehöll rapporter om vad som varit, är och ska vara inom ett tiotal varianter på skidåkning, därtill långa tirader om amerikansk och annan fotboll jämte långvariga intervjuer och bildreportage från ”Mellot”. Under denna tid hann man också med uppskattningsvis 16 minuters nyheter från Sverige och världen. Nu frågar jag: Hur j-la barnsligt får Sverige bli?
