Våga prata om psykisk ohälsa
Att ha en spricka i själen är ju lika normalt om inte vanligare än en spricka i benet, varför är det då så mycket lättare att prata om? Många som lider av psykisk ohälsa känner sig otroligt ensamma och utanför med sitt lidande, vilket kan ge ännu mer ångest och en känsla av att inte räcka till. I Sverige upplever cirka 35 procent av befolkningen att de i perioder är besvärade av ångestkänslor. Alltså kommer en av tre människor man pratar med att känna igen sig och de allra flesta har någon anhörig som är drabbad.
Alla känner sig inte bekväma med att prata om sina besvär men för de allra flesta hade det varit en stor lättnad att kunna prata om det utan att få dömande blickar eller bli kallad “attentionwhore”. Det kan även vara fördelaktigt att berätta om sina besvär på arbetsplats eller skola för att få förståelse för att ibland behöva avvika på grund av kraftig ångest, inte kunna sitta med på middagen för att ätstörningen inte låter en äta eller inte kunna hålla ett föredrag för att socialfobin säger att man inte duger.
Att det är lättare att prata om den fysiska skadan beror troligtvis på att det syns på utsidan att man har gått sönder. Men när ens inre faller itu så är det svårt att se och man måste berätta, ingen kommer att fråga om man gjort illa sin själ på samma sätt som om det gäller ditt brutna ben.
Som sagt är ämnet redan ganska öppet och folk pratar oftare om det med sina nära nu för tiden. Detta har fört med sig ett problem, att folk slänger sig med psykiska sjukdomstillstånd när det de egentligen inte alls är så allvarligt. När man använder uttrycken är det viktigt att komma ihåg att depression är en sjukdom och inte en känsla av vara lite nere några dagar, och ångest är en extremt hög grad av oro som ofta behöver psykiatrisk hjälp, alltså inte en känsla av osäkerhet eller oro i vanlig grad.
Dock tycker jag att det är bra om vi hade kunnat stå ut denna period. Med tiden får folk mer kunskap och förståelse och när man vet vad orden betyder kommer de med största sannolikhet att sluta användas felaktigt. De drabbade får därmed lättare att förklara sina tillstånd på ett okomplicerat sätt.
Det vi måste få bort innan vi kan komma någonstans är skammen kring den psykiska ohälsan. Trots att det finns ett flertal podcasts, youtubers, författare och tv-program kring psykiska sjukdomar finns fortfarande en stor del av fördomarna kvar och massor att lära. I dag är det till viss del okej att prata om nedstämdhet och ångest även om det fortfarande ligger en stor skam kring det. Men att prata om exempelvis panikångest, ätstörningar och självskador är “förbjudet”. Att prata om dessa ämnen är inte vanligt och folk drar sig undan så fort attackerna kommer för att inte visa sig svaga.
Människor som tampas med självskador och ätstörningar döljer ofta ärr eller en mager kropp med kläder. Till och med i mötet med vårdpersonal inom psykiatrin upplevs en kall och dömande stämning. Att det är på detta sätt är förfärligt, att ta mod till sig och våga öppna sig blir ofta en bekräftelse på att det inte är okej.
Hade skammen helt försvunnit kring all psykisk ohälsa hade det varit enklare att söka hjälp, vilja fortsätta med den psykiatriska vården och till slut bli frisk. All skam blir en ond cirkel, folk vill varken erkänna för sig själva eller andra, vilket leder till att fler än nödvändigt förblir sjuka. Alltså kommer vi, genom att våga prata om psykisk ohälsa, att kunna göra de drabbades tillvaro betydligt lättare och det som öppenheten kring ämnet för med sig kommer att rädda liv.
Om du nu tänker att det är ingen fara, det drabbar inte mig ‒ psykisk smärta ger sig på vem som helst. ”Som man bäddar får man ligga …”
Tjej 15 år
