Har Kulturrådet i uppdrag att döda jazzklubbar?
Vad har hänt? Utan någon som helst förvarning bestämmer sig Kulturrådet sommaren 2018 att lägga om förfarandet med ansökningar om bidrag till fria musikarrangörer. I stället för att som tidigare under många år låta dem som vet hur jazzmiljön i Sverige ser ut, det vill säga Riksförbundet Svensk Jazz, sköta ansökningar och fördela bidrag bland Sveriges jazzklubbar, beslutar myndigheten att ta över och själv utse en liten jury som ska gå igenom hela 491 ansökningar inom alla musikformer och fatta dessa viktiga beslut. Utan konsultation, remiss eller annan kontakt med det berörda förbundet. Och viktigast, utan kunskap om jazzmiljön i Sverige.
I mer än tjugo år var jag ordförande i Riksförbundet Svensk Jazz. Vi kunde under alla dessa år notera ett mycket gott samarbete med Kulturrådet som ställde frågor och granskade hur vi skötte vårt uppdrag. Det förekom aldrig några anmärkningar eller annan kritik. Utan vårt förbund och dess medlemmar kunde det inte bli mycket levande jazzmusik i vårt avlånga land.
Ofta kunde jag känna avund inför dem som hade att arrangera symfonisk musik och opera. Fasta institutioner som kunde garantera kontinuitet och kvalitet – och det är bra. Jazz och annan fri musik har till största delen varit beroende av frivilliga, oftast oavlönade entusiaster och organisationer som drivs av en kärlek till musiken och är beredda att lägga mycket tid och engagemang för den musik de älskar.
Att bygga organisationer tar lång tid och kräver ett ständigt gnetande. Ett delikat men samtidigt engagerande arbete som har burit frukt över åren. Men det kan bara ske med att hjälpa till, att stötta och att ge bidrag i olika former. Klubbarna kan liksom andra folkrörelser liknas vid växter som kräver ständig bevattning.
Att döda kan däremot gå mycket snabbt, såsom Kulturrådet med sitt nya knivhugg har visat. Finansieringen för tretton jazzklubbar upphör med omedelbar verkan. Detta beslut tas en bra bit in på verksamhetsåret. Deras konsertplanering måste är säkert gjord sedan länge. Kontrakt har skrivits och de ansvariga i berörda klubbar kan till och med bli personligt ansvariga för att avtal inte kan hållas.
Om det förhåller sig så att pengar inte räcker till alla är det minst sagt rimligt att besked kommer i mycket god tid eller att bidraget sänks. Detta för att ge tid att anpassa och att försöka få till en förnyelse. Att helt simpelt och över dagen strypa bidrag och att därmed i de flesta fall göra fortsatt konsertverksamhet omöjlig är fel väg och visar på en okunskap om villkoren för det fria musiklivet.
Jag utgår ifrån att regering och kulturminister står fast vid idéerna om att hela Sverige ska leva och att folkrörelsearbete är till godo för demokratin. Därtill att god och levande musik är något positivt för oss medborgare. Då krävs det att nya direktiv utfärdas för Kulturrådet. Annars kanske morden på Sveriges jazzklubbar kommer att fortsätta.
Bengt Säve-Söderbergh,
ordförande i Riksförbundet Svensk Jazz 1992-2014
