Insändare: Fredrikskyrkan har förlorat sin själ

Sitter man långt bak och blickar upp mot höjden, ser man hela katedralens monumentala omfattning i all dess prakt. Dess helvita lyster i samma färgskala med det mäktiga taket, nedåt med alla listverk och väggar. Det är ett imponerande arbete som skapats.

Lampkronor i varierande storlekar, fräscha, blänkande i nyputs. De nya vackra sidoentréerna åt norr och söder, betagande. Ett helt nytt golv som ersatt de nötta och uråldriga tiljor som, visserligen hade en air av patina och tankar av generationers steg, men trots detta var i behov av utbyte. Med sidor av trä och mittgången i sten, gav det ett gott intryck.

Men ändå, trots alla dessa vackra senteser bringas man ur fattningen av något overkligt – det var ingen kyrka, det var något helt annat. Bänkarna var borta och ersatta med stolar. Ordet helgerån passar väl in, liksom overklighet. När man träder in i en kyrka är det först bänkarna som ger ett likhetstecken att man är i en kyrka.

Man frågar sig: Hur kunde man? Hur kunde ens en sådan tanke födas? Vem eller vilka har fattat ett så extremt fatalt beslut? Hur kunde ett sådant framlagt förslag vinna ett majoritetsbeslut? Hur kunde ett sådant förslag vinna gehör i högre instanser, vilka de nu äro?

Antikvariska? Domkapitlet? Länsstyrelsen?

När man sedan blickar mot öster möts man av en totalt naken vägg. Det monumentala epitafium som präglat kyrkan bortom altaret var borta, ej heller ersatt av något nytt.

Man tackar gud för att det finns många kyrkor i omgivningen att besöka, där de styrande icke förgås av modernistiska idéer till den milda grad att de förstör helhetsintrycket.

Att låta lösa stolar ersätta bänkarna skulle ge utrymme åt andra aktiviteter. Vilka aktiviteter har försummats under 275 år på grund av att bänkarna varit i vägen?

Bänkarna var Fredrikskyrkans själ. Vad hjälper det att man vinner hela världen, om man samtidigt förlorar sin själ.

Kyrkobesökare