En besviken mamma Mu
Varje år blir jag tvångsinseminerad och föder en kalv. Men aldrig att jag får ta hand om mitt älskade barn. Nästan genast det har fötts rycks det ifrån mig. Men jag förstår mycket väl, och känner det djupt i mitt hjärta, att min älskade kalv saknar mig och längtar efter min mjölk. Ibland hör jag min kalv ropa till mig och jag ropar tillbaka.
Jag och mina medsystrar får efter det att vi har arbetat för er tvåbenta exploatörer i fem slitsamma år ingen belöning. I stället för att få vila några år och beta på gröna ängar som ett erkännande blir vi ivägskickade för att dö på slakthuset.
Har ni tvåbenta som äger oss såsom man förr ägde slavar, och som exploaterar oss till bristningsgränsen inget medlidande med oss? Har vi inte känslor tror ni? Flyter inte det röda blodet i våra ådror precis som i era? Har inte vi precis som ni hjärna och hjärta som känner glädje, smärta, tillfredsställelse, ångest? Tror ni inte att vi älskar våra barn precis som ni älskar era?
Kunde jag tala ert språk skulle jag säga till er att vi är kännande varelser precis som ni. Jag hoppas att ni snart ska förstå det och känna det i era hjärtan.
Lena Meigård, medlem i Djurens Rätt
