Lidandet i Syrien måste stoppas

FN-året 2012 präglades av medlemsländernas oförmåga att hantera den ­militära och humanitära krisen i Syrien. Dödstalet uppges efter 22 månader ha stigit till över 20?000, men siffran kan i själva verket vara den dubbla. ­Inför vintern lever hundratusentals flyktingar i ovisshet om framtiden.

Ryssland och Kina bär genom sina återkommande veton i säkerhetsrådet huvuddelen av skulden för det humanitära lidandet i Syrien.

EU och USA har å sin ­sida misslyckats med att samla världssamfundet kring nödvändiga åtgärder mot Assad-regimen. Ett visst hopp väcker omvalet av Barack Obama som amerikansk president. Obama har skärpt tonen mot Syrien efter uppgifter om att kemiska vapen kan komma att användas mot civila.

Också EU talar nu med större tydlighet – men bara ord tycks inte räcka. Generalförsamlingen, inklusive Sverige och and­ra EU-länder, har rätt att agera när säkerhetsrådet är förlamat.

En rad åtgärder – en ­humanitär zon, stopp för vapenleveranser, flygförbudszon, samarbete med Arabförbundet och beredskap att ställa en multi­nationell militär styrka på fötter – skulle vara möjliga om bara den politiska viljan fanns. En angelägen ­åtgärd är att snabbt svara på FN:s begäran om 10 miljarder kronor i humanitärt stöd till Syriens lidande.

De folkliga protesterna i ­Syrien är en del av den ­arabiska vår som trots motstånd från odemokratiska ledare fortsätter på flera håll.

Bakgrunden är decennier av brist på utbildning, sysselsättning, jämställdhet och framtidsutsikter.

Med undantag för stöd till bloggare och journalister har världens demokratier överlag varit ovilliga att agera till förmån för de miljoner människor i norra Afrika och Mellanöstern som kräver inflytande och mänskliga rättigheter.

På flera håll i arabvärlden har de folkliga upproren kvästs av hårdföra religiösa rörelser. Särskilt utsatta är oppositionella, religiösa minoriteter och kvinnor.

Väst måste föra en dialog med och ställa krav på de nya makthavarna. Att isolera politiska rörelser och regimer som inte delar våra värderingar är dömt att misslyckas och göder i värsta fall extremism.

Omvärldens tvekan att tydligt ta ställning för mänsklig säkerhet och grundläggande fri- och ­rättigheter skapar misstro bland miljoner unga i arabvärlden. Detsamma gäller oviljan att tala klarspråk med ­ockupationsstaterna Israel och Marocko som i flera ­decennier har hållit Pale­stina respektive Västsahara i ett järngrepp. 

Världens länder måste åter samlas kring de idéer – ­internationell fred och säkerhet, rättsstatens principer och alla människors ­lika värde och rättigheter – som en gång byggde Förenta Nationerna. För att det ska ske behöver fler länder agera konstruktivt och konsekvent i FN och andra internationella fora.

Demokratiska länder har ett särskilt ansvar att förvalta FN-tanken i ord och handling. Den uppgiften måste tas på större allvar inför det nya året – inte minst med tanke på människorna i Syrien.