Föreningar som inte lyssnar på unga bryter mot barnkonventionen

Debatten om barns rättigheter inom idrotten har böljat fram och tillbaka de senaste åren. Och för tre år sedan skrevs det in i regeringens förordning om statsbidrag till idrottsverksamhet (SFS 1999:1177) att bidraget ska stödja verksamhet som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv.

Med denna formulering markerades principen att statligt understödd barn- och ungdomsidrott ska vara förenlig med FN:s konvention om barnets rättigheter.

Sedan dess har diskussionerna handlat om hur detta ska förankras i verkliga livet och hur man ska dra åt tumskruvarna på föreningar som inte sätter barnens bästa i centrum. Men någon lösning på dilemmat är ännu inte i sikte, enligt Johan Larsson, ansvarig för Rädda Barnens stora idrottsprojekt.

Detta trots att det handlar om mellan sex och sju miljarder kronor som pumpas ut till idrotten. Varje år.

– Det var ur den aspekten som regeringens markering visade sig vara ett ogenomtänkt beslut. Det är ju väldigt sällan kommunerna granskar sin egen verksamhet. Och vad är egentligen ett barnrättsperspektiv för en kommun, säger Johan Larsson, som menar att det vanligaste synsättet i dag är att de föreningar med flest aktiva får mest pengar.

– Och det säger ju ingenting om kvaliteten.

För Rädda Barnens utredare är det självklart att barns bästa ska stå i centrum och att de ska få utöva sin idrott på sina egna villkor.

Och inte som i dag att idrotten bedrivs ovanför deras huvuden.

– ?Det är de vuxna som sätter upp reglerna och bestämmer hur föreningarna ska skötas. Dessutom är de flesta övningarna konstruerade av vuxna och för vuxna. I skolan är undervisningen uppbyggd på olika stadier för de olika åldrarna. Så är det inte alls inom idrotten. Det är den enda instans där man tycker att barn ska lära sig i tid och på de vuxnas villkor.

När Johan Larsson är ute i föreningarna brukar han fråga vad som är bäst med idrotten.

Barnens svar skiljer sig då markant från den vuxnas.

– De flesta barn säger att de gillar att röra på sig, vara med kompisarna och i viss mån tävla. Det är klart att det finns ett tävlingsmoment i all idrott och att barn gillar att mäta sig med varandra. Men det är inte huvudsaken för dem. Det är väldigt sällan jag träffar barn som säger att de ska till NHL.

På det sättet är barnen mer realistiska än de vuxna.

De allra flesta kommer nämligen inte längre än den egna klubben.

– Idrottsrörelsen har 3,5 miljoner aktiva medlemmar. 500 av dessa representerar Sverige. Varför inte låta dem ha kul så länge de håller på?

Enligt Johan Larsson finns det en envis myt att unga behöver 10?000 timmar att nöta in sin idrott om de ska bli riktig bra.

– Det är en konstig idé att räkna på det sättet. Utöver själva träningen går det ju åt massor med tid som är minst lika viktig för att lyckas i sin idrott. Och vem har sagt att man inte kan börja räkna timmar efter att man fyllt 18 år?

Johan Larsson, som själv är utbildad elittränare, tror nämligen att om selektionssystemet såg annorlunda ut och om de elitläger som sållar ut talangerna innan de vuxit klart, flyttades upp i åldrarna, skulle svensk elitidrott ha ett betydligt större urval i slutänden.

När barnen får frågan tycks det också vara viktigare än för de vuxna att alla får vara med.

– ?Barn har ett mycket större rättvisepatos, säger Rädda Barnes idrotts- expert, som menar att det är de vuxnas värderingar som lyser igenom när barn vill utesluta andra barn eller toppa laget.

Att tillåta sådant är, enligt honom, definitivt inte att tillämpa barnrättsperspektivet.

– Tidig elitisering och toppning är ett brott mot barnkonventionen. Dessutom finns det massor med exempel på föreningar som fostrat stora talanger och nått framgångar genom att låta alla barn vara med och spela på alla positioner.

_____________________________

Så här skriver regeringen:

”...Idrotten är en betydelsefull arena för ett stort antal barn och ungdomar i Sverige. När idrotten fungerar som bäst bidrar den till att barns lika värde stärks och utvecklas. Ordet barnrättsperspektiv ska tolkas med utgångspunkt i barnkonventionen som utgår från respekten för den enskilda flickans eller pojkens fulla människovärde och att barndomen har ett egenvärde. Barnkonventionen förmedlar synen på barnet som en självständig individ med egna rättigheter och rätt att uttrycka sina synpunkter samtidigt som barnet har rätt till stöd och skydd. Att ha ett barnrättsperspektiv i sitt arbete innebär att idrottsföreningars styrelseledamöter och idrottsledare på olika nivåer bör sätta barnet i fokus och analysera vilka konsekvenser ett beslut eller en åtgärd får för ett barn eller en grupp av barn...”