Blekinge

Emma Igelströms styrka blev hennes svaghet

Karlshamnstjejen Emma Igelström blev hyllad världsstjärna och bäst i världen. Hon erövrade guldmedaljer och fick massor av uppmärksamhet – redan i tidiga tonår.
Men den ständiga jakten på nya segrar hade ett högt pris. Hon pressades av höga krav, fick alkoholproblem, och höll på att ta sitt liv.

Blekinge
styrkan blev svaghet. ?Det är en styrka att driva sig själv mot nya mål ? men en svaghet om man inte kan stanna upp och njuta?. Prestationskraven tog ett tag överhanden. Men nu mår Emma Igelström bra igen. I sitt nya jobb med utgångsläge i Göteborg får Emma jobba med individ ? och organisationsutveckling, ledarskap, och personlig coachning.
Foto:
1997. Så här såg det ut 1997 framför BLT:s fotograf. Emma var bara 17 år men mitt uppe i en kometkarriär.
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:

Räddningen kom i sista stund – och det var framför allt Emma själv som blev sin egen vän i nöden.
– I dag mår jag bra, bättre än någonsin. Och jag har varit nykter i 15 månader, berättar den 31-åriga före detta elitsimmerskan när BLT möter henne i ett köldslaget Göteborg .
Men det var inte länge sedan hon stod på kajen i Helsingborg och tänkte ta sitt liv. Kraftigt berusad en kall novemberkväll 2010 var det bara ett steg ut över kanten och ner i det kalla vattnet. En sista ingivelse fick henne att plocka upp mobiltelefonen och ringa en vän. Vännen som själv just stoppats av en snöstorm från att stiga ombord på planet till Paris, förmådde henne att ta ett kliv bakåt. Och det blev ett kliv tillbaka till livet.
Alltihop började egentligen nästan tre årtionden tidigare. Emma simmade som treåring, inspirerad av farmor i bassängen i Hällvik. Hon hade varit tävlingssimmerska. Sportens värld var välbekant. Emma är nästan uppväxt i Jössarinken i Mörrum med både pappa och bror som hockeyaktiva. Vid sex års ålder började Emma tävla. Hon vann sitt första SM som 14-åring och tog EM-guld senare samma år.
– Jag var bra jäkligt tidigt. En extrem talang helt enkelt. Prestationerna blev en kick, kändes som en bra belöning, säger hon utan omskrivningar.
En gång när hon var tre år sa en simskolefröken att hon aldrig skulle kunna simma bröstsim med sättet som hon vinklade fötterna på. Emma blev arg och bestämde sig för att bli bäst i världen. Och sa det högt.
Framgångarna avlöste varandra i en allt högre takt.
Åttondeklassaren från Karlshamn kom ut i stora världen, ofta med medtävlande som var tio år äldre.
– Jag var så liten och inte förberedd på allt som följde på köpet. Media, fler vuxna som skulle lägga sig i min simning, allt blev en chock. Jag skulle vara både vuxen och barn och hamnade mellan alltihop. Jag kände mig ofta ensam.
Ändå hade hon ett gott stöd av sina föräldrar, som också försökte dämpa tempot.
Dagen efter studenten flyttade hon till Stockholm, 19 år gammal.
Kulmen nåddes som 22-åring i Moskva 2002. Hon var tokfavorit, rakade också hem det mesta i medaljväg, och ingen ifrågasatte att hon var just – bäst i världen.
Någonstans där började det svänga – även om Emma mått dåligt från och till en längre tid.
–Jag var aldrig nöjd. Känslan efter Moskva var snarare frågan om hur jag skulle toppa detta nästa gång. Varken jag eller min omgivning pratade om hur vi kunde njuta av framgångarna.
–Det är naturligtvis en styrka att drivas framåt mot nya mål. Men samtidigt en svaghet att aldrig bli nöjd.
2005 gjorde hon sin sista tävling.
Då kämpade Emma med flera destruktiva känslor som byggts upp av extrema prestationskrav med olika symptom, ätstörningar, och längre fram ett mycket dåligt förhållningssätt till alkohol.
Hon betecknades till slut som alkoholist.
–En alkoholist var för mig någon som söp på en parkbänk. Det var först när jag fick hjälp som jag insåg att mitt drickande, som oftast blev alldeles för mycket, med minnesluckor, och drickande med enda syftet att bli stupfull, var en form av alkoholism.
När hon vaknade upp på sjukhuset efter jättefyllan och självmordstankarna på kajen, bad hon läkarna om att inte släppa ut henne förrän hon mådde bra. Där bestämde hon sig för att bryta det onda.
–Det var lite av en kick. Ungefär samma känsla som när jag en gång sa att jag skulle bli bäst i världen.
Det är lätt att tro att bara en tävlingsmänniska kan ta ett sådant beslut. Men det håller inte Emma med om.
– Nej, det kan alla göra. Men andra kan inte göra det åt dig.
Emma vistades på ett behandlingshem i 4,5 månader. Sakta återvände hon till det normala. I dag jobbar hon i ett konsultbolag, Utvecklingspoolen, inriktad på ledarskaps, organisationsfrågor och individutveckling. Hon skriver krönikor i Expressen och jobbar på sin andra, självbiografiska bok, som ska komma ut i höst.
Hon tränar mycket igen, men tiden med tävlingssimning är över. Blekinge känns fortfarande som hemma. Men hon känner sig förankrad i Alingsås och trakten kring Göteborg där hon har fler släktingar, ”ett tajt gäng vänner” och inte minst dottern Olivia, 4 år.
–Det skulle inte skrämma mig om hon ville bli elitidrottare. Hon får göra det hon vill. Jag ska i alla fall inte bli en galen idrottsförälder.