Dövstumme Gor får inte stanna

För mamma Mery Gurgenyan är utvisningsbeslutet en dödsdom för sonen Gor som hunnit bli 16 år.

– Det finns ingen hjälp i Armenien. Jag har förlorat allt där. Min son fick bara gå i skolan tre månader men inga lärare ville jobba med mitt barn. Han blev isolerad, sattes ensam och ingen brydde sig om honom.

2 september 2003. Gor, 6 år, leker med sin 18–årige kusin utanför hemmet i Armenien. Inifrån huset hör plötsligt mamma Mery bråk utanför. Hon springer ut, ser makens brorson ligga skjuten till döds på marken. Gor har fått ett slag i huvudet och blöder från ett sår.

Vi möter Mery och Gor på Sjöarpsskolan, en gymnasiesärskola som ligger utanför Bräkne Hoby. Skolan betyder allt för Gor och har öppnat dörrar till en helt ny värld.

Gång på gång visar Gor med tecken hur någon skjuter, han greppar ett låtsasvapen, han drar med handen över halsen. Det stereotypa tecknandet är förmodligen uttryck för den traumatiska händelse som förändrade både hans och familjens liv.

– Fast det gör han mest när han träffar nya människor numera, förklarar Martin Abrahamsson, assistent och arbetslagsledare på skolan.

Gor och mamma Mery kom till Sverige hösten 2012 när han var 15 år gammal. Han hade då i princip ingen skolgång alls bakom sig, saknade språk, hade inga begrepp om tid och rum och var helt beroende av sin mamma. Han är döv men har lite hörselrester och utreds nu för att se om han kan få mer hörsel tillbaka genom en operation. De svenska läkarbedömningarna är att han troligen har en lätt eller måttlig utvecklingsstörning. Om den är medfödd eller en följd av traumat och de många åren utan skolgång och kommunikation, går inte att säga. Men samtliga i teamet som jobbar med Gor, är förbluffade över hur snabbt han gör framsteg nu när han får rätt redskap.

Det är plågsamt för Mery att berätta om hur sonen behandlades i Armenien. Hur hon och maken förgäves försökte få läkarhjälp, hur grannar och vänner tog avstånd från deras "tokiga" pojke och att ingen skola var beredd att ta sig an honom. Till slut såg de inte någon annan utväg än att fly till Ryssland. Men utan papper och medborgarskap där, fanns ingen hjälp att få för sonen.

Då fattade Mery och maken det svåra beslutet att splittra familjen. Hon tog med sig Gor till Sverige medan maken och Gors lillebror blev kvar i Ryssland.

– Min enda tanke var att få hjälp och det här känns som min sista chans. Titta på min son nu. Han är jättelycklig och glad, sådan var han inte innan.

Hon är oerhört tacksam för skolans insatser och för all hjälp hon och sonen får. Och hon var hoppfull om att få stanna i Sverige. Men varken Migrationsverket eller migrationsdomstolen, anser att det finns tillräckliga skäl för dem att få asyl i Sverige. De har nu fått det slutgiltiga beskedet om att de ska utvisas till Armenien.

– Myndigheterna här säger att vi kan få hjälp i vårt hemland. Men om det är så hade vi ju aldrig behövt komma hit. Har du inte högt uppsatta vänner eller mycket pengar kan du inte få någonting, berättar Mery.

Under intervjun sitter Gor vid hennes sida. Och medan hon lågmält, via tolk, berättar om deras situation, klappar han henne oupphörligt på huvudet och lägger armen beskyddande om henne.

Kerstin och Håkan Juhlin är kontaktpersoner för Gor och Mery. Och de är djupt oroliga för vad som kommer att hända vid en utvisning.

– Att skicka iväg Gor till Armenien är som att döda honom. Jag är övertygad om att han kommer att bli inlåst på ett mentalsjukhus. Vad händer i hans hjärna då, tror du, hur ska han förstå och hur kan man göra det mot honom? säger Kerstin.

Hon har på nära håll följt utvecklingen från en kille som var rädd, misstänksam och oförmögen att göra de enklaste saker. Till dagens Gor som tecknar, har lärt sig veckodagarna, cyklar, rider, bakar och just nu håller på att lära sig klockan. Saker som är möjliga tack vare rätt pedagogiska metoder, trygga relationer till andra människor och utgångspunkten att alla människor, oavsett funktionshinder, har rätt till utbildning och att kunna kommunicera med omgivningen efter förmåga.

Hon och maken Håkan gör vad de kan för att hålla den lilla familjen under armarna. Men Mery har tagit utvisningsbeslutet hårt och hamnat i ett svårt depressivt tillstånd med självmordstankar. Hon sover och äter dåligt och har tidvis fått vård inne på sjukhus.

– Jag bara tänker på hur jag ska hitta någon väg ut ur den här situationen. Och jag kan inte tänka klart längre. Det enda jag vill är att rädda mitt barns liv.