Blekinge

Deras projekt: Att uppfostra idrottsföräldrarna

Vuxna som gastar på läktaren och barn som känner sig stressade.
Karlshamns kommun beslöt sig för att ta tag i ett problem som ständigt ger bränsle till ny debatt.
Nu efterlyser de tio föreningar som vill vara med och uppfostra idrottsföräldrarna.

Blekinge
Sisu Idrottsutbildarnas Per-Henrik Linderson och Karlshamns kommuns Martin Eliasson har ett projekt ihop. Med det hoppas de på fler positivt engagerade idrottsföräldrar.
Foto:

Det började med Karlshamns kommuns hälsofrämjande projekt för barn och ungdomar. Där framkom redan från början ett önskemål från idrottsföreningarna att få hjälp att rekrytera fler föräldrar.
Sisu Idrottsutbildarna kopplades in och lade in ytterligare en aspekt, som gjorde att projektet fick en helt annan skärpa – inte minst med tanke på den senaste tidens debatt om skräckföräldrar inom idrotten.
I dagarna startar man en gemensam utbildningssatsning som gör Karlshamn unikt i idrottens Sverige.
Nu efterlyser Sisu och kommunen tio föreningar som vill bli ambassadörer för det goda föräldraskapet.
– Och vi ser gärna lagidrotter där det kan bli ett stort engagemang med överilade föräldrar, säger Sisus utbildningskonsulent, Per-Henrik Linderson.
Exakt vad som ska hända i dessa föreningar är inte spikat. Men projektet är tänkt att mynna ut i att idrottsföräldrarna uppmärksammans under olika arrangemang.
För deras kraft behövs i idrottsrörelsen. Det är Per-Henrik Linderson och fritidskonsulenten Martin Eliasson, överens om.
– Det är jätteviktigt med engagerade föräldrar. Utan dem skulle inget fungera, säger Martin Eliasson. Och konstaterar att just det faktum att idrottsrörelsen är uppbyggd med ideella krafter, där föräldrar inte sällan fungerar som ledare, gör Sverige unikt.
Men samtidigt som den svenska idrottsrörelsen är en enorm positiv drivkraft, kan dess struktur ställa till det rejält.
– I en del föreningar funkar det bra. Men i andra är det svårt att få tag i engagerade föräldrar, säger Per-Henrik Linderson, som bara kan konstatera att många vuxna, till exempel de från andra kulturer, inte förstår att de förväntas vara delaktiga i sina barns idrottande. Andra vågar inte lägga sig i och väntar på att bli tillfrågade.
Men den stora gruppen är nog ändå de som aldrig räcker upp handen eftersom de är rädda för att slukas upp av allt arbete.
Här tror han att föreningarna måste bli bättre på att dela upp arbetsuppgifterna i mindre poster och att tränarna är beredda på att dela med sig av ledarskapet.
– I ett lag behövs flera sorters ledare, inte bara tränare som är duktiga på sin idrott. Där kan finnas någon som har hand om vattenflaskorna och tröjorna, någon som fixar körschema och övernattningar på cuper. Och ibland behövs det en vuxen som kan ge en klapp på kinden.
Med en bättre dialog mellan föräldrar och föreningar får man, enligt honom, en större ömsedig förståelse. Samtidigt som det bäddar för diskussioner där det är högt i tak.
– Har man föräldramöten där man uppmuntrar till tuffare diskussion, blir det lättare att påpeka om ett beteende på läktaren är något man inte kommit överens om.
I ett öppnare klimat får klubbarna dock vara beredda på föräldrar som ifrågasätter. Och så måste det, enligt utbildarna, få vara.
– Kanske inte rena tränarbeslut. Men en seriös förening ska kunna förklara vad den står för. Ett lag som toppar när barnen i tio år, bryter till exempel mot allt vad idrottsrörelsen står för och det är inte ok.
Men det är inte alltid lätt att stötta sina barn på rätt sätt. Ofta är de pressande föräldrarna inte medvetna om att de gör fel.
– När man nyligen frågade svenska idrottsföräldrar svarade runt 90 procent att de inte stressar sina barn. Men på frågan om de upplever att andra föräldrar gör det, svarade hälften ja, berättar Per-Henrik Linderson.
De allra flesta föräldrar svarar också att för dem är det viktigast att barnen har roligt, lär sig fungera i ett lag och utvecklas som människor.
Ändå svarade hälften av de idrottande barnen i en färsk undersökning, som gjorts på Karlstads universitet, att de inte vill att deras föräldrar ska vara med så mycket när de idrottar. Och av de 600 barn som tillfrågades hade 19 procent känt ett obehag i samband med föräldrarnas engagemang.
Många gånger handlar det, enligt Martin Eliasson, om ett engagemang för det egna barnet och det egna laget som går överstyr. Här har han själv ett minne som aldrig kommer att suddas ut.
– Jag var väl runt 12, 13 år och hade varit sjuk. Men jag följde ändå med på den där hockeymatchen, säger han och berättar att matchen blev stökig med många utvisningar.
Och plötsligt hade en pappa från motståndarlaget fått nog. Han störtade fram till Martin och skällde ut honom efter noter.
– Det var en fruktansvärt obehaglig upplevelse.
Många föräldrar tänker inte på att det handlar om barn och sätter sig inte heller in hur det känns för unga motståndarna att bli utbuade.
– Då är det mycket sportsligare att applådera goda insatser från båda lagen och vara lite försiktig med hurraropen, säger Per-Henrik.
Han minns så väl ett yngre lag som i en cup tog hem en jordskredsseger.
– Där stod föräldrarna upp på läktaren och skrek som tokiga.
I finalen gick det betydligt sämre och laget förlorade stort.
– Då var det precis tyst. Och vilka signaler sände det ut till barnen?
Här kan det vara minst lika svårt att vara förälder till ett barn som man vill se lyckas bättre och att peppa ett barn som är duktigt på sin idrott. Ibland kan det rentav vara bättre att bromsa ett framgångsrikt barn litegrann, tycker Per-Henrik Linderson.
– Det finns gamla elitidrottare som minns sina karriärer med fasa. Det kan inte ha varit värt det.
Hans och Martin Eliassons bästa tips är att alltid ha egenskaper och inte prestationer i fokus när man berömmer sina och andras barn.
Men det viktigaste är ändå att vara medveten om att det inte är för föräldrarnas skull som barnen idrottar.
– Allt det roliga man får som engagerad idrottsförälder är bara bonus.