Underskatta inte Lucia- och Kalle Ankadebatterna
På den ena sidan finns de som rasar över förändring, över att en filmsnutt klipps bort ur Kalle Anka, att luciatågen saknar pepparkaksgubbar eller att företag önskar glada vintertider i stället för god jul. Inte sällan sprids rena felaktigheter, som kopplas samman med invandringen.
På den andra sidan finns de som vill göra sig lustiga över alla traditionsvurmare. Granen är tysk, Kalle Anka amerikansk och Lucia italiensk. Om vi ska vara ursvenskar blir det till att äta barkbröd och utföra julblot, hö hö.
I denna kakafoni kan alla känna sig bekväma, ty den intellektuella fallhöjden är så låg att ingen riskerar att trilla och slå sig.
Men hur löjliga dessa debatter än är, så säger de något om Sverige. För att använda begrepp från en nyutkommen bok av Andreas Johansson Heinö har vi gått från att vara ett enhetligt folkhem till ett mångkulturellt invandrarland. Det leder till kulturmöten och till kulturkrockar, och kräver en debatt om hur vi ställer oss till nya värderingar, traditioner och sedvänjor.
Hur mycket anpassning kan vi kräva av de som flyttar hit? Hur mycket kan vi lära av dem? Var går gränsen för vad vi kan acceptera? Under ytan är detta de frågor som juldebatterna försöker besvara.
Extremerna är lätta att enas om. De flesta ser det fasansfulla i hederskulturer, men kan uppskatta det spännande i nya maträtter. Däremellan finns den stora gråzonen, där frågor om särskilda kvinnotider på badhus, ledighet på icke-kristna högtider eller bärande av slöjor hamnar.
Heinö väljer att förespråka en pragmatisk linje som bejakar mångfald. När det gäller grundläggande värderingar om jämlikhet, demokrati, och liknande, måste gränsen vara stenhård. Däremot kan man vara pragmatisk när det exempelvis gäller kvinnotider på badhus. Om vissa känner sig mer bekväma med det bör man kunna ordna det.
Det är en sund inställning, som vi ju ofta klarar av att använda när infödda medborgare tar till sig nya eller värderingar (tänk exempelvis på de första skolbarnen som ville äta vegetariskt).
Samtidigt pekar Heinö på att sådana pragmatiska avvägningar försvåras av att vi nästan helt slutat diskutera kulturskillnader. Under 60-talets arbetskraftsinvandring fanns en livlig debatt om skillnaden mellan Sverige och det handfull länder som många invandrade ifrån.
I dag räcker inte ens kroppens alla fingrar och tår till för att räkna alla länder som folk flyr till Sverige från. Det gör en sådan debatt svårare och mer oöverskådlig. Först förra året, efter 20 år av stor invandring, gavs den första boken ut som behandlar kulturskillnader mellan Sverige och Somalia.
Julmust och Lucia i all ära. Ska Sverige lyckas integrera alla människor som kommer hit behöver vi inte bara ställa krav på anpassning till våra grundläggande värderingar. Vi behöver också själva lära oss mer om de nya kulturer som de för med sig.
Och vi behöver göra det på ett avslappnat och rättframt sätt.
Läs mer:
Den intellektuella fallhöjden är så låg att ingen riskerar att trilla och slå sig.
Erik Hultgren
