Sluta skicka runt cheferna - ställ dem till svars
Anna Kinberg Batra, landshövding i Stockholms län, har hamnat i en mediestorm. Hon har anställt en vän efter ett minst sagt otillräckligt rekryteringsförfarande. För detta har hon fått rättmätigt hård kritik, och de senaste dagarna har Batra vandrat mellan medierna för att svara på frågor.
På ett vis uppfyller Batras felsteg en klassisk svensk ”affär”. Regelverk har kringgåtts, medier och allmänhet blir upprörda, frågor ställs. Men var finns det formella ansvarsutkrävandet? Faktum är att vi sedan några årtionden inte har någon tradition av det i Sverige. Detta problem tar ämbetsmannen Inga- Britt-Ahlenius upp i en tänkvärd krönika i Svenska Dagbladet, den 13 april.
Det finns dock situationer där höga myndighetschefer har begått betydligt allvarligare misstag än att anställa kompisar - utan påföljd då heller. Det kanske mest flagranta exemplet på senare tid är den dåvarande rikspolischefen Anders Thornberg, som avgick i förtid. Kritiken mot honom hade då varit hård under en lång period, inte minst för hur han hanterat sin kollega Mats Löving, vilken tog sitt liv efter en illa skött presskonferens. Många frågor i den härvan har aldrig fått några svar. Thornberg blev sedermera landshövding i Halland. Det är stötande.
Under 2022 fick generaldirektören för Tullverket hård kritik av 23 chefer för att hon inte prioriterat brottsbekämpningen och sin personal. Stort missnöje fanns då med att personalen inte fått möjlighet att bära vapen i sin tjänst. “Vi upplever att Generaltulldirektören har ett genuint ointresse för sin personal och vi tvivlar starkt på hennes lojalitet mot Tullverket, medarbetarna och Sverige,” skrev de. Det är inte någon lätt kritik. Vad hände? Generaldirektören blev överflyttad till regeringskansliet.
Exemplen kan mångfaldigas. Och känner vi inte igen det sedan tidigare? Missnöje med generaldirektörer resulterar allt som oftast i att de flyttas runt mellan poster.
”Perspektivet är att man ska dra lärdom för framtiden, inte söka en syndabock” skriver Ahlenius i sin krönika. ”Med uteblivna formella reaktioner från regeringen och andra, tar förvaltningens interna tystnadskultur i stället formen av information till medierna”, skriver Ahlenius.
”Höga tjänstemän och chefer måste utkrävas ansvar när något går helt fel.”
Mitt i allt detta pågår även en debatt om tjänstemannaansvaret. Den 5 februari tillsatte regeringen en utredning om huruvida det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel bör utvidgas. Kritiken mot en utvidgning handlar om risken för att enskilda, även lägre, tjänstemän kan drabbas av rädsla att göra fel i sin tjänst. Det kan ligga något i det. Tystnads- och felfinnarkultur är på sina håll redan ett arbetsmiljöproblem.
Samtidigt är det stötande att höga chefer klarar sig undan påföljd när uppenbara fel begåtts. Chefer på den nivån måste klara av att granskas och ta ansvar, och även stå upp för sin verksamhet när det behövs.
Varför har de annars sina höga löner?
