Manifestationer är viktiga, men nu är det handling som räknas

Stockholm var bättre förberett än vi kanske hade kunnat ana. Det fanns rutiner på plats - Rosenbad och riksdagen utrymdes, centralstationen evakuerades, vården sattes i högsta beredskap, tunnelbanan stängdes.

Blåljuspersonalen har efter sina insatser mötts av en våg av värme vilken bara kan beskrivas som rörande. Bilder har spridits över världen av tungt beväpnad polis som hjälper äldre damer med matkassarna.

Styrka och värme är en oslagbar kombination.

Detta dåd har Sverige klarat av att hantera. Vi måste tänka tanken, vad som kan hända nästa gång. Tyvärr är det omöjligt att helt försvara sig mot fanatiker med dödligt mål i sikte. Men samhället har en skyldighet att arbeta på förmågan att stå emot och visa uthållighet i kriser.

1. Ett minimikrav är att folkvalda politiker i regeringsställning är insatta och kunniga i ämnet terrorbekämpning.

Fram till bara för några veckor sedan låg ansvaret för samordning mot våldsbejakande extremism under kultur- och demokratiministern.

Naturligtvis är det en tokig placering. Ordningen skvallrar om hur teoretiskt hotet mot det svenska samhället har upplevts hittills.

En mer naturlig hemvist från början hade varit inrikesdepartementet.

Därför gick det också som det gick när kulturministern skulle svara på frågor om just detta ämne i Agenda.

2. Den historiska spärren mellan polisen och försvaret är föråldrad. Under helgen fick vi bekräftat på en av polisens presskonferenser att försvarsmakten bistått med helikoptrar för att frakta poliser i huvudstaden. Sverige är ett för litet land med för små resurser för att vi ska ha vattentäta skott mellan ordningsbringande krafter. Det är dags att den brandväggen plockas bort.

3. Terror syftar till sönderfall och panik. EU:s medlemsländer måste snarast upprätta ett tätare samarbete så att underrättelseinformation kan delas på ett systematiskt vis. Demokratiska stater kan inte ägna sig åt att bekämpa varandra samtidigt som det slåss mot krafter som vill det öppna samhället illa.

Misstänksamheten mellan ländernas poliser och underrättelseorganisationer är ohälsosamt stor. Det har vi inte råd med.

4. Hittills har det inte funnits några nationella riktlinjer för hur våldsbejakande extremism ska hanteras.

För små kommunernas är det nödvändigt att kunna använda sig av erfarenheter från andra. Hjulet ska inte behöva uppfinnas 290 gånger. Det är mycket illa att detta inte redan finns på plats.

5. Helgen har visat hur svårt det är att förmedla korrekt information under ett förvirrat förlopp. Rykten kommer i svang via sociala medier, felaktiga uppgifter publiceras. Kunskapen om var korrekt information står att finna måste höjas.

Världen är mindre och våldet närmare oss nu, än på länge. Men våra folkvalda samhällen bygger på institutioner som överlever enskilda ledare och över lång tid.

Detta är det starkaste kapitalet vi har. Fanatiker misstar alltid demokratins öppenhet för svaghet.

Som den ofta briljante Johan Hakelius formulerade det i helgen: "Det faktum att vi är en aning lösa i köttet vad gäller disciplin och samordning, tolkar de som att vi är på fallrepet. Det är precis vad alla humorlösa, fanatiska renhetsivrare alltid trott.”

Det är inte det öppna samhället som ska stå till svars när sådant här händer. De ska de människor som väljer att utnyttja öppenheten och tilliten.

Vi som väljer att inte gruppera människor, utan tror på allas rättighet att bli betraktade som enskilda individer med enskilda förutsättningar, ska inte vika undan.

Det är de som väljer att ta till hat och våld som måste stoppas.

Manifestationer är i det sammanhanget viktiga för att komma samman. Men det är den konkreta handlingen och arbetet med det som räknas.