Filmrecension: Okänd soldat

Snart är generationen som deltog i striderna under andra världskriget borta. Men intresset för kriget verkar aldrig gå ur tiden, inte på biorepertoaren i alla fall. Tidigare i år har vi sett Christopher Nolans fantastiska "Dunkirk". Och nu har det finländska nationaleposet "Okänd soldat" om fortsättningskriget premiär lagom till Finlands självständighetsdag.

Man kan absolut diskutera andelen biotid som vigs åt andra världskrigs-drama men samtidigt går det nästan inte att överskatta vilken betydelse den här historien har i Finland. Det här är den tredje filmatiseringen av Väinö Linnas roman med samma titel. Versionen från 1955 visas varje år på tv i Finland.

Dialogen i 2017 års version må vara på finska, mustigt översatt i slagkraftiga meningar som: "Jesus, perkele, ja e int rädd", men själva filmspråket är som hämtat från Hollywood.

"Okänd soldat" är en modern, nervig, påkostad krigsskildring som på ett realistiskt sätt skildrar hur det är att ligga i en egengrävd grop i en karg skog och höra och känna skott vina nära, enormt nära, ens öron. Versionen som visas på svenska biografer är aningen nedklippt, den finska originalversionen är tre timmar, vilket förmodligen har drabbat personteckningen.

En närgången kamera följer således en tapper men aningen odefinierad maskingevärstrupp som får i uppgift att hålla gränsen mot ryssen och ta tillbaka Karelen, som gick förlorat i vinterkriget. Det är en minst sagt komplex tid, för att lyckas lierade sig Finland med Nazityskland. "En obekväm allians", kallas det i filmen.

Men stormaktspolitiken är inget som mannarna i truppen (eller filmen på något avgörande vis) primärt bryr sig om. Det handlar mest om att skjuta ryssar och bäst på det är filmens moraliske hjälte Antti Rokka. Han är veteran från vinterkriget och ger oftast blanka fan i vad hans överordnade befaller honom att göra. Han slåss för sig själv och sin familj, för att ta tillbaka Karelen. Och han tänker banne mig överleva.

Dödsångest blandas med finsk sisu i en historia som såklart är specifik men också universell i hur den skildrar soldaternas gradvisa förfall.

TT