Småländska invandrare
En fjärdedel av Karlshamnsborna är egentligen smålänningar! Tala om fri invandring, har Centerpartiet och Fredrick Federley redan satt igång? Läste om saken i denna tidning ackurat för bara ett par dagar sedan. Det vill säga, att 25 procent av folket i Karlshamn har sina rötter i Småland. Alltså, räknat på befolkningen 2011 har 7 801 Karlshamnare sitt ursprung i Småland. Hur har detta gått till? Här står vetenskapen frågande.
Kanske har invandringen med utvandring att göra. Karl-Oskar och Kristina for med knagglig vagn en knagglig väg från Ljuders socken till Karlshamn för vidare befordran till Nordamerikas Förenta Stater. Detta sedan Karl-Oskar tröttnat på såväl Vår Herre som de kronobergska förutsättningarna för åkerbruk.
Mitt favoritstycke i Mobergs Utvandrarna är just när Karl-Oskar och Kristina går i den brännande solen på den lilla jordlappen, och räfsar de ynka höstråna. Det är då Karl-Oskars humör plötsligt bryter ut i full styrka. Han tar höpinnarna på räfsan och kastar dem upp mot himlen samtidigt som han med adress till Gud Fader ryter:
– Har du tatt det andra så kan du ta det här mä!
Jag tycker det är så fint, så kraftfullt men ändå sorgligt uppgivet.
Men hans tråkiga hustru, Kristina, far förstås ut i förebråelser mot honom för att han smädat Herren.
Jag är visserligen kristen men i det här fallet ger jag Karl-Oskar mitt fulla stöd.
Nu ska vi komma ihåg att romanfigurer är en sak för sig, och inte förfalla till de goda skaraborgarnas syn på Guillous Arn. Minns den gamla damen på bussutfärd arrangerad av pigga entreprenörer. Plötsligt pekar hon ut genom fönstret och på ett gammalt hus i trakten av Hångsdala:
– Var det där Arn bodde? spörjer hon upphetsat.
Åter till verkligheten! Man kan anta att en hel del flydde det då arma Småland och tog sig till Karlshamn för att därifrån komma till Amerikat. Nu är ju inte Kronobergarna, trots 2 000 sjöar i länet, några mer framstående beckbyxor. Bolmen, Åsnen och Möckeln är hyggligt stora insjöar, men när fattigbönderna kommer ner till Karlshamn med sitt pick samt pack blir de förskräckta vid åsynen av fartygen i hamnen. Östersjön är visserligen ett litet ynkligt innanhav, men de fruktade hur det kunde bli därute, på det stora Atlanterhavet. Kort sagt, de gav upp planerna på Det Nya Landet och stannade i Karlshamn med omnejd; blev bönder och borgare och småningom landstingsbyråkrater, undersköterskor, fondhandlare, korvgubbar och liknande.
Se där,”The Greatest Story ever Told”.
Kanske tog smålänningarna fordomdags (förr i tiden) tåget när de skulle bosätta sig i Karlshamn. Den smalspåriga banan Karlshamn-Vislanda var väl igång ända in på 40-talet. Har för mig att linjen kallades ”sillabanan” eller ”sillatåget”. Rätta mig inte om jag har fel! Jag uttrycker mig försiktigtvis svävande vid risk att få en hord järnvägsnostalgiker över mig. Man lastade förstås sillalådor i Karlshamn för att sedan tuffa upp till Vislanda, knappt åtta mil, där Vislanda Hotell väntade, redo att göra läckra sillinläggningar. Jag har aldrig njutit etablissemangets bord och nu lär det vara för sent. Men jag minns som barn min introduktion till poesin via annonsen i Smålands-Posten:
”Låt mor vila
Till Vislanda Hotell bila”.
Nog om detta och allt annat. En fröjdefull helg önskas den utmattade läsekretsen.
