Rebecka Karlsson: ”Vi skulle behöva ta hand om varandra mycket mer”

För det är ju inte så lätt att ta sig framåt med egen maskin alla gånger. Det vet 26-åriga Rebecka Karlsson.

Hon klarade skolan med extra stöd, men kände sig ofta osäker. En inte helt ovanlig situation för en ung människa som inte har hittat sin väg i livet, tror hon.

Året efter gymnasiet gick hon arbetslös och klättrade på väggarna därhemma hos mamma.

– Jag försökte hela tiden hitta på något att göra. Diskbänken har nog aldrig varit så skinande ren som då och hunden blev rastad hela tiden.

Men Rebecka hade tur. Hon fick en utvecklingsanställning på Sölvesborgs ridklubb och ett arbete som är anpassat efter hennes förutsättningar och behov. Hon tvekade inte många sekunder – trots att hon aldrig hade vistats i ett stall, än mindre suttit på en hästrygg.

– Jag fick börja med att tvätta hinkarna och sådant. Sedan kände jag att jag ville testa mer och mer. Och det fick jag, säger hon och berättar att hon numera är en trogen elev på torsdagskvällarnas ridlektioner.

Nu gör hon de mesta som behöver göras i ett stall. Och det är just det som Rebecka tycker är det roligaste med hennes jobb; att arbetsuppgifterna är så varierade.

Att lyfta höbalar och köra tunga gödselkärror kräver visserligen en hel del muskelkraft men Rebecka tycker att det är kul att hugga i. Och även om det är mycket att göra, kan hon till stor del själv bestämma hur hon lägger upp sitt arbete.

– Det känns lugnt och skönt, säger hon.

I stallet i Sölvesborg finns en stor tolerans för alla sorters människor. Här möts olika åldrar på lika villkor. Rebecka är själv mycket noga med att alla som kommer in i stallet ska känna sig lika välkomna som hon gör.

– Här kan man vara precis som man är. Jag behöver inte låtsas att jag är någon annan och jag behöver inte klä mig på något speciellt sätt för att passa in. Förut vågade jag inte öppna upp mig så mycket som jag gör nu.

– Och skulle jag behöva tröst så är det bästa att krama en häst.

Rebecka tror att det finns många andra unga som skulle behöva stöd, men som istället går omkring och mår dåligt.

Dessa, och andra människor som befinner sig i utanförskap, brinner Rebecka Karlsson för. Och hon tror att det är många fler än man kan tro som skulle kunna arbeta men som aldrig får en chans.

– Vi skulle behöva ta hand om varandra mycket mer, säger hon.