Hela Hobys mattant fyller 100 år

Att det är en synnerligen pigg och rapp jubilar som sitter i soffan mitt emot blir BLT:s team varse direkt när vi träffar Ella dagen före den stora 100-årsdagen.

Hur känns det att fylla 100?

– Det vet jag inte. Det har jag inte gjort än. Så den frågan får du nog vänta med till imorgon.

Vi var i alla fall inte först ut. På Facebook har närmare 100 gratulationer strömmat in under veckan. Och Ellas blygsamma påstående om att hon inte skulle känna så mycket folk dementeras direkt av såväl sonen Sven som sonhustrun Ingrid som går i god för att den mångåriga mattanten minsann kände igen de allra flesta av gratulanterna.

– Jo, en del kände jag väl igen. Men några av flickorna och pojkarna har bytt efternamn när de gift sig. Då är det inte lätt. Då får man gå efter förnamnen.

Hon föddes förvisso i Mörrum 1920, men har varit Hoby trogen sedan 1921 då hon flyttade hit med sina föräldrar och två år äldre bror. Omedelbart efter skolgången började hon arbeta inom servicenäringen.

– Det var svåra tider då, men det var inte så mycket man kunde direkt efter skolan. Jag började hjälpa till hos en familj, berättar Ella.

1942 gifte hon sig med sin Hugo. 1943 föddes första sonen Hans och året efter kom Sven.

– Det var precis 14 månader mellan.

Det var inte mycket att vänta på?

– Nej, det var det inte. Det gick nog inte.

Hugo kallades in i beredskapen i samband med andra världskriget och Ella var hemma med barnen som blev tre till antalet när dottern Harriet kom 1947. Ella fortsatte med olika deltidsarbeten inom servicenäringen innan hon 1956 fick jobb på den nyöppnade skolbespisningen i Bräkne-Hoby.

– Oj, vad jag trivdes där. Jag stannade i 29 år.

Och uppskattningen var med all tydlighet ömsesidig:

”Världens bästa mattant”. ”Kom ihåg när man fick den bästa maten av denna barska mattanten med glimten i ögat”, är bara två av mängder av kommentarer i samma stil.

– Mellan 10.30 och 12.00 hade vi flera sittningar med hundra elever varje gång. Det var inte direkt läge för rökpauser om man säger så.

En detalj som uppmärksammats är hur Ella var en mästare på att stapla och balansera mängder av mjölkmuggar på hög. Men hon nekar till att det var något hon tränade på.

– Nej, jag tränade inte. Men borden behövde ju torkas så då staplade jag muggarna. Från armen och hela vägen upp mot axeln.

Några gratulanter menar att det var du som höll ordning i matsalen?

– Kanske lite. Ibland kunde det vara några som stökade. Men det var verkligen inte farligt. Alla var så snälla.

Den 1 mars 1985 gick Ella i pension. Två år senare såldes huset på Länsmansvägen.

– Då flyttade jag till hotellet.

Sonen Sven förtydligar:

– Det var på Häradsvägen. Ett tidigare hotell som revs där det sen byggdes hyreslägenheter. Då blev det i folkmun att man flyttade till hotellet.

Ella blev kvar där i över 30 år innan det var dags för sevicehuset Lindebo för ett par år sedan.

– Om jag trivs? Jag kan inte med ord beskriva hur fina personalen är.

Och också här är kärleken dubbelriktad.

– Några anställda har sagt att det var skönt att hon kom hit så att de fick någon att prata med, säger Sven och skrattar.

Är du piggast här, Ella?

– Om jag får säga det själv, ja.

Vad är din hemlighet?

– Det har bara blivit så här. Jag har levt som vanligt. Aldrig rökt eller snusat.

På torsdagen vankades det öppet hus i ett rum på Lindebo med smörgåstårta och kaffe. Senare i veckan samlas fem generationer på Alfreds café för fortsatt firande. Den nyblivna 100-åringen har hunnit få fem barnbarn, åtta barnbarnsbarn och två barnbarns barnbarn. Äldsta barnbarnet, som Ella fortfarande kallar ”Lille Jens” fyller 56 år i år och är 1.92 centimeter lång. Släktens minsting Hedda är ett halvår gammal.

– Jaså, har Hedda redan hunnit bli ett halvår, säger Ella.

Du håller koll på släkten?

– Ja, lite i alla fall.